Auktoritära världsledare oroar

Trump i USA, Erdogan i Turkiet, Putin i Ryssland och Kim Jong Un i Nordkorea. Det är bara några av dagens ledare som gör att det finns anledning att känna framtidsoro. Gemensamt för nästan samtliga dessa män är att de bygger sin ofta högerpopulistiska politik och utspel på lögnaktiga uttalanden och på att spela ut grupper mot varandra. Onekligen har det gått långt när den mest sansade och förnuftiga världsledaren idag verkar vara Tysklands konservativa förbundskansler Angela Merkel. Skrämmande är dessutom att de flesta i gubbgänget med Trump och Putin i spetsen har tillgång till kärnvapen. Nyligen besökte jag minnesparken i japanska Hiroshima. Över den idag fridfulla och vackra parken fälldes världens första atombomb den 6 augusti 1945. Effekterna av bomben var fasansfulla. Närmare 120 000 Hiroshima-bor beräknas ha dött omgående. Lika många till har dött till följd av strålningsskador och andra effekter av bomben. De som dödades var inte soldater utan nästan enbart åldringar, kvinnor och barn. Över 5 000 skolbarn från Hiroshima och orter i närheten hade samlats denna dag för att hjälpa till att städa i staden. Samtliga skolbarn dödades. I ett av parkens museer visas saker som inte helt förstördes av bomben. Tårögd blir jag länge stående framför resterna av en trehjuling. Texten vid cykeln berättar att en liten 3,5-årig pojke fått den som present några dagar tidigare. Överlycklig över gåvan hade han cyklat omkring timme efter timme. När bomben exploderade brändes den lilla pojken ihjäl. Jag börjar fundera på om Trump, Kim Jong Un, Putin och andra auktoritära världsledare borde tvingas besöka Hiroshima för att inse vilket fruktansvärda konsekvenser krig och kärnvapen har. Fast risken är att de istället finner det häftigt att kärnvapen kan åstadkomma så stor mänsklig och materiell förödelse. Empati verkar inte direkt vara auktoritära ledares bästa gren. Under 1900-talets världskrig drabbades sjöfolket även i neutrala nationer som Sverige hårt. Flera tusen svenska sjömän dödades när deras fartyg utsattes för torpederingar, blev minsprängda eller förliste av andra orsaker. Historiskt har det svenska manskapsfacket därför alltid varit motståndare till krig. Svenska Sjöfolksförbundet stod på 1950-talet bakom parollen nej till svenska kärnvapen och var aktivt i nedrustningskampanjer. Samtidigt som det är nödvändigt att fortsätta verka för ett rättvisare samhälle för sina medlemmar är det dags att de globala facken åter ställer paroller som nej till kärn-vapen och ja till nedrustning. Intrycken från Hiroshima har övertygat mig om att fredsfrågan åter bör sättas högt på den fackliga dagordningen. Lennart Johnsson