Kritor och gemenskap på Hope Center

I februari åkte Seko sjöfolk-medlemmen Maria Ekstrand till Senegal för att arbeta som volontär på sjukhusfartyget Africa Mercy. För Sjömannen skriver hon om livet ombord. Den här texten skrevs i slutet av mars.

Det finns en hel del aktiviteter att göra på sin lediga tid. Häromveckan följde jag med en grupp till Hope Center, där man kan träffa patienter innan och efter operation.

Vi är två bilar som åker och det märks att vi är efterlängtade. Barn kommer springande, gående och haltande, tar dig enkelt i handen och visar dig till borden i skuggan. Det är inte bara ett barn som kräver din uppmärksamhet och det kan ibland bli lite tumult när de ”slåss” om dig.

Pastorn och översättaren som leder det hela sätter igång direkt, trots att ljudvolymen är hög. Det tjattras och pratas på olika språk och det är inte mycket jag förstår, men trots det fungerar kommunikationen väldigt bra med barnen. Vi sjunger och dansar och skrattar. Man svettas, det är varmt! Översättaren berättar om hur Jesus gick på vattnet och efter det får barnen en färdigtryckt bild att färglägga.

Efter ett tag smyger sig en kille upp bredvid mig på bänken, med båda armarna lindade och brännskador i ansiktet. Jag frågar, eller snarare visar, eftersom min franska fortfarande är dålig, om han vill färglägga, men det vill han inte. Han tittar på de andra barnen och plötsligt, när de är färdiga med sina teckningar bestämmer han sig för att måla. 

Jag lyckas få fram fler papper och han börjar kommendera mig att ge honom kritor. På franska. Toppen, tänker jag, bra sätt att lära sig färgerna på franska! Vert, grön, rouge, röd osv. Det blir lite som en ordlek som vi båda två på något sätt njuter av.
Han håller kritan i vecket mellan tummen och pekfingret (jag inser nu när jag skriver att han var vänsterhänt som jag), eftersom hans arm inte bara är lindad utan även i någon slags plaststöd. Väldigt bestämt pekar han att jag måste hålla i pappret på andra sidan. Jag ser efter ett tag att jag egentligen inte behöver det, men han insisterar och slår mig på handen när jag råkar ta bort den.

Min franska sträcker sig inte långt men jag får fram mitt namn och han heter Amadouba. 

När teckningen är klar ger han den till mig och jag blir nästan lite tårögd. Sedan ser han de andras teckningar, tar tillbaka sin och ger mig en annan, som om den skulle vara finare. Innan vi skiljs åt snor jag till mig hans teckning också och de hänger nu båda i min hytt.

Tillbaka ombord träffar jag Ruth, som jobbar på Hope Center, och ber henne ta reda på vad som hänt killen. Nästa dag får jag ett sms. Han är tio år och hans pappa berättar att han skickade honom till koranskola när han var sju. Amadouba ville hellre vara hemma hos familjen och rymde från skolan. Han sov en natt i en bil, som av någon anledning fattade eld och armar och ansiktet brändes innan folk fick ut honom. Tre år senare sitter han bredvid mig, på en bänk, i Afrika.

Det går en vecka ungefär och Ruth kommer springande in i köket, med andan i halsen.

– Maria, han är här!

– Vem? frågar jag förvånad. 

– Amadouba! Han ska åka hem och är här för att skrivas ut.

Ruth, denna underbara kvinna från Kamerun, sa till pappan, som ville hem med sin son, att ni får vänta, jag måste hämta Maria.

Jag springer nerför landgången och ser Amadouba med sin pappa på kajen. Han känner inte igen mig men Ruth plockar fram bilden jag skickade till henne på hans teckning och då lyser han upp. Jag ber tolken säga till honom att ta hand om sig själv och jobba hårt, inte ge upp. Han klättrar in i bilen och ger mig en high five.

Det går några dagar och jag och min kollega Alice från Sverige är ute på kajen och tränar. Vi pustar och frustar och säger väl valda ord på svenska medan vi gör armhävningar, knäböj och en massa andra saker. En kille på kanske tolv år, som ska besöka rehab-tältet, sätter sig och tittar roat på oss.

Så ansluter sig en annan kille och det är Amadouba! Han är här på återbesök. När han varit inne i tältet kommer han ut och sätter sig och tittar lika roat på oss som sin kompis. Denna gång känner han igen mig och börjar prata utan att jag förstår någonting. Lite kaxigare känner jag att han är nu och det känns bra. Självförtroendet växer i takt med att hans sargade kropp läker.
Amadoubas pappa kommer för att hämta honom, hälsar glatt igenkännande och gör lite knäböj och låtsas träna med oss. Det är något speciellt med människorna i den här delen av världen. Jag kände samma sak när jag var i Guinea 2018. De struntar  i hudfärg, religion och språk. De tar kontakt, de är så tacksamma för den hjälp de får att det kvittar vilken roll du har ombord. Förstår du inte vad de säger? Det struntar de i, de bara pratar på och skrattar gott. Givetvis gäller det inte alla, men alla dem jag har mött hittills.

Som jag sa förra gången: vi är alla lika viktiga ombord på Africa Mercy, oavsett om du heter Gary Parker eller Maria Ekstrand (fast ni vet ju vad jag tycker egentligen).

Maria Ekstrand