Vart är vi egentligen på väg?

Jag börjar med att säga samma sak som Kristian Luuk inleder med i det småmysiga och småtrevliga programmet På spåret på SVT – Vart är vi på väg? Med detta ­syftar jag på många områden nu för tiden… vart är vi på väg inom sjöfarten, i ­Sverige, EU och världen… Ja, jag undrar, vart är vi egentligen på väg? Vart är de sunkiga aktörerna inom sjöfarten på väg? Vi ser otaliga exempel på en genom­rutten sjöfart, så förbannat dålig i en del fall, som drar ner mycket av den fina och seriösa sjöfart som faktiskt finns företrädesvis i Norden och delar av Europa. Dock inte överallt inom EU, och detta ska alltså svenskkontrollerade rederier konkurrera med. Nu senast med det sunkiga, snuskiga och rent ut sagt riktiga skitfartyget Whiskey Trio (jag undrar vem i rederiet som la det namnet i förslagslådan till kommande fartygsnamn?) där hela själva problematiken inom sjöfarten har fått ett ansikte – ett negativt ansikte som vi i branschen ser minst tio gånger om året runt vår svenska kust. Dock utan den uppmärksammade explosiva lasten, men ändå. Det finns tyvärr oerhört många fartyg i skitrederier som varje dag seglar under de förutsättningar som nu visats på nämnda ­fartyg i Varberg, dag ut och dag in, vissa av dem i vår närhet – och ju längre bort från Norden du kommer desto vanligare är det. Vart är vi på väg inom Sverige? Med maskerade fega unga arga män, kräk rent ut sagt, som gett sig fan på att piska upp och misshandla alla mörkhyade barn som kommer i deras väg? Sådana svin hade åkt på så mycket smörj i fartygen förr så att klockorna hade stannat ombord… Och likaså i samhället, men i dag är det få personer som verkar vilja eller våga säga nej och verkligen tillsammans kämpa för att stoppa denna idioti. Vart är vi på väg?! Vart är vi på väg i frågan om EUs trovärdighet och framtid? Vart är det ­projektet på väg? Jag som trodde att det skulle leda till något stort och vackert för medborgarna i unionen, med fred och öppet för alla människor. Som sann och till viss del blåögd och ivrig optimist, erkänner jag nu motvilligt att jag faktiskt trodde på idén om ett gemensamt och utvecklande EU. Ett projekt som skulle bli så stort och bra men som tyvärr, för varje årtionde som går sedan start, misslyckas kapitalt från tid till annan. Om vi inte kan vara en samlande och enig union som tillsammans och solidariskt kan möta vilka svårigheter som helst, då faller trovärdigheten. Som sann optimist börjar jag misströsta när det spolas upp döda barn i parti och minut. Och när en oroväckande stor del av EUs invånare och beslutsfattare vare sig vill eller gör något kraftfullt åt det, då faller min tro på en stark union. Vart är vi på väg i världen? Medmänskligheten och solidariteten till en sjöman och till medmänniskan verkar inte finnas. Synen på ett människo­liv verkar vara att det är noll och inget värt. Vart är vi på väg? Jag börjar bli rädd. Kenny Reinhold, ordförande Seko sjöfolk