Vi möts av hånskratt och tvivel

Att min första krönika i vänsterkant skulle handla om feminism är för dem som känner mig inte särskilt förvånande. Förvisso har väl inte vänstern på något vis ensamrätt till just den frågan, alla partier och färger har sin syn på feminism och jämställdhet och kanske framförallt hur problemen ska lösas. Ja, utom SD som har en jämställdhetspolitik från 1800 talet. Men det får bli en annan krönika. Med tanke på vilken genomslagskraft #metoo haft så är det trots allt omöjligt att inte ta upp detta. För #metoo har kommit för att stanna. Även om jag åtskilliga gånger fått höra att det gått för långt eller att det är överdrivet. Undantagslöst är det män som står för den åsikten. Men de har som tur är fel. För det räcker nu. Vi är många, alldeles för många, kvinnor som nu yttrar sig om de vidrigheter vi utstått och utstår ombord. Vidrigheter som ofta benämns som skämt eller, ännu vanligare, så påstås det ha att göra med kulturen ombord. De som vågat säga ifrån lider av något så diffust som brist på ”skinn på näsan” sägs det. Så urbota korkat. Det som förefaller mig mest intressant är hur varenda kvinna jag antingen arbetat med, eller på annat vis lärt känna inom sjöfarten, har något att berätta. Varenda en. Absolut så skiljer sig historierna från korkade kommentarer till regelrätta våldtäkter, men inte en endaste man, alltså inte EN endaste vet något om detta, eller har gjort något fel. Tvärtom möts våra berättelser med hånskratt och en massa tvivel.  Kanske är det så att det är jobbigt, kanske man känner igen sig lite för mycket. Eller kanske man inte vill förändra sig. Men ingen vill anse sig skyldig, ingen självinsikt här inte. Och utan självinsikt så känns det mindre troligt att folk försöker förbättra sig. För ett par år sedan fick jag berättat för mig av ett seniorbefäl att ”sexuella trakasserier förekommer inte längre” för han (ja, givetvis) hade inte hört talas om något. Vilken tur att en äldre, vit, högutbildad man inte blivit utsatt. Då så! Vi lägger ner brudar, ni kan slappna av. Eller inte. Sätt nu inte kaffet i halsen, andas djupt så pulsen går ner. Ja, jag vet att mobbing och trakasserier är något som drabbar även män. Ja, jag vet att ALLA MÄN inte är svin. Men när manliga elever på befälsskolorna öppet sitter och pratar om att de köpt sex av kvinnor under sin praktik och sjunger sånger om hur förträffliga deras könsdelar är så är det kanske inte konstigt att synen på kvinnor som arbetskamrater inte förbättras. Framtiden känns mörk. För problemet verkar finnas överallt, oberoende av ålder, position och tid till sjöss. Arbetsgivaren har givetvis ett enormt ansvar att se till att så här får det inte gå till. Men även du, och jag måste sluta blunda, sluta med tystnadskulturen och ta vårt ansvar. Ska det vara så omöjligt att behandla sin kollega med respekt oavsett kön? Är det helt otänkbart att det INTE är roligt att bli hotad av våldtäkt, att få sin kropp betygsatt, att behöva låsa hytten varje natt, att somna gråtande, att bli ifrågasatt, få frågan hur mycket man säljer sig för, att bli fasthållen och antastad. Är det något som anses som gott sjömanskap? Nej tack. Valår i år. Detta är ju trots allt en vänsterkrönika. Så avslutar med att citera min stora idol Joakim Thåström: Alltid rött, alltid rätt. Ida Wallin

---

Ida Wallin är andre vice sektionsordförande för Wallenius Marine. Hon arbetar som mässman ombord på Carmen. Hon började jobba till sjöss 2004.