Ett motormuseum av entusiaster för entusiaster

Saknar du dunket från gamla tiders fiskebåtar? Då kan du besöka Herrviks motormuseum på östra Gotland – där har ett gäng entusiaster samlat och renoverat ett stort antal tändkule- och dieselmotorer, många med maritim anknytning. När de startas upp hörs det karaktäristiska dunk-dunkandet vida kring. 

Knappt en timmes bilfärd österut från Visby ligger det lilla fiskeläget Herrvik på Gotlands ostkust. Fiskebåtar finns det inte så många kvar i hamnen längre, men kommer man körande nerför backen mot hamnen en sommardag är chansen stor att man åtminstone kan höra det omisskänliga ljudet – dunk, dunk, dunk, dunk… Här huserar nämligen Herrviks motormuseum. Ett museum helt och hållet dedikerat till tändkule- och dieselmotorer. Om somrarna håller museet öppet onsdagar och lördagar, entusiasterna i museiföreningen berättar om och förevisar motorerna och framför allt – startar upp dem.

Som gammal sjöman har man ju skruvat mycket på motorer i sina dar.

Lennart Vinblad, en av grundarna till Herrviks motormuseum

Det hela startade 2009. I Herrvik fanns ett anrikt båtvarv som drevs av Kenneth Broscheit. Förr i tiden var det i huvudsak fiskebåtar man arbetade med, men med åren har det gått över mer till fritidsbåtar. Här fanns mångårig erfarenhet och kunskap, och ett stort intresse för att bevara gamla fiskebåtsmotorer. Under kafferasterna på varvet blev samtal och idéer till tankar på att bevara det gamla i mer ordnad form – att skapa ett museum. 

Sparade på gamla motorer

– Fiskegubbarna här ute sparade på gamla motorer, och som gammal sjöman har man ju skruvat mycket på motorer i sina dar, berättar Lennart Vinblad, en av entusiasterna som varit med sedan starten. Vi var några som tyckte det vore roligt att bevara de gamla motorerna för eftervärlden.

Själv jobbade han som motorman på Gotlandsbolaget i många år, och var även fackligt aktiv som huvudskyddsombud och under en period revisor i Seko sjöfolk. 

Många av de andra styrelsemedlemmarna har också en bakgrund till sjöss. Men inte alla, och det är inte heller nödvändigt – huvudsaken är intresset för att bevara gamla motorer, oavsett om de suttit i en såg, ett elverk eller en fiskebåt. Intresset – eller man kanske snarare skulle säga kärleken – till motorer står i centrum. 

Atlas Polarmotorn museets praktpjäs

Den pjäs som upptar det största utrymmet inne i museet, och det första man lägger märke till när man kommer in, är en stor, 4-cylindrig motor. Ett par meter hög och 40 ton tung. Det var med den det hela började.

Atlas Polarmotorn, byggd 1931, stod under många år i Visby elverk och drev generatorn som generade ström till Visby. Iwan Wöldern, anställd vid GEAB och stor motorentusiast, fick 2002 reda på att motorn skulle skrotas. Han tog kontakt med GEAB:s vd och undrade om de kunde sponsra en flytt av motorn. Sagt och gjort. Men när han väl fått motorn visade det sig att intresset för att ta emot den unika pjäsen någonstans var svalt. Tills han 2009 hörde talas om att det skulle startas ett motormuseum i Herrvik. Kunde det finnas intresse där? Jodå, minst sagt.

Entusiasterna i Herrviks motorförening insåg snabbt att det skulle vara omöjligt att baxa in Atlas Polar-motorn i något hus. Men eftersom man ändå hade planer på att bygga ett helt nytt museum gjorde man i stället tvärtom – man placerade motorn på ett rejält fundament, och byggde därefter museet runt den. Med hjälp av hantverkskunnigt folk från bygden växte museibyggnaden fram, och stod klar 2012.

Svänghjulet hittades på tippen

Atlas Polarmotorn utgör nu huvudattraktionen i museets samling. Många timmar har gått åt till att skaffa tillbaka alla delar och gå igenom motorn för att så småningom kunna starta upp den igen. För det är det som är själva grejen – att få igång de gamla motorerna och se till att de körs. Sommaren 2025, efter att ha stått stilla i 57 år, startade Atlas Polarmotorn igen.

Det stora gröna svänghjulet, som bara det väger ett antal ton, hittades på tippen. 

En annan motor som medlemmarna stolt visar upp och gärna kör igång då och då är den så kallade Ardremotorn.

– Den har jag skruvat isär i småbitar och sen satt ihop igen, berättar Lennart Vinblad nöjt. 

Användes för elproduktion vid Stockholms spårvägar

Ardremotorn har en lång historia. Motorn tillverkades 1913 och användes till en början för elproduktion vid Stockholms spårvägar. På 1930-talet kom den till Gotland och drev under en period elverket i Ljugarn. Så småningom hamnade den i Ardre där den användes för att driva en såg, och där tjänstgjorde den fram till 1980-talet. Resten är, som man brukar säga, historia. Herrarna i Herrviks motormuseum fick nys om att det skulle finnas en gammal motor som suttit i en såg i Ardre, åkte och tittade på den och åtog sig uppdraget att försöka få igång den. 

Det är Ardremotorn som startas upp när Sjömannen är på besök. Lite spänd är stämningen – med en så gammal egensinnig motor vet man aldrig säkert om den kommer att vilja starta på första försöket. Ofta är det något som behöver justeras någonstans. Men den här gången går det som smort. Motorn dunkar igång så fint och den drygt hundra år gamla encylindriga fyrtaktsmotorn varvar sina 300 v/m medan motorljudet fyller lokalerna.

Lennart Vinblad vill visa en detalj. Vi går närmare. Uppe på den dunkande motorn pekar han på en tiokrona ställd på högkant.

– Ser du, säger han förnöjt. Motorn går så jämnt och utan vibrationer att tiokronan inte välter!

Herrviks motormuseum har någonstans mellan 150 och 200 medlemmar, det pendlar något. Och det är inte enbart folk från trakten, även om de är i majoritet.

– Vi har en medlem från Nya Zeeland, berättar Lennart Vinblad förtjust. Han kom förbi här och tittade runt i museet och sen ville han bli medlem. 

Vi tar emot allt. Vi säger aldrig nej till något, då kan man ju gå miste om riktiga godbitar.

Kenneth Broscheit

Omkring 50 motorer har samlats ihop

Atlas Polarmotorn och Ardremotorn är de två riktigt stora pjäserna, men det finns gott om annat i museet. Någonstans runt 50 motorer har man samlat ihop.

En utombordare som byggts om av en gammal motorsåg.

En bensinmotor som drev vakuumpumpen för en mjölkmaskin som användes när korna skulle mjölkas ute på åkern.

En tändkulemotor som drev kompressorn till mistluren i fyren på Östergarnsholme.

– Vi tar emot allt, säger Kenneth Broscheit. Ibland när vi kommer hit till museet står det någon motor lutad mot väggen som någon kommit hit och lämnat av. Vi säger aldrig nej till något, då kan man ju gå miste om riktiga godbitar, men vi uppskattar om vi kan få reda på motorernas historia, var de använts och till vad. Det är ju det som gör dem till intressanta museiföremål.