Känsloladdade ting från havererade fartyg

Mänskliga kvarlevor från Vasaskeppet, personliga föremål efter M/S Estonia och inredning från RMS Titanic. I de maritima museernas utställningar är döden ofta närvarande, men hur föremål förknippade med avlidna presenteras är en delikat balansgång mellan attraktionskraft och etik. I boken Sjödränkt har etnologiprofessorn Simon Ekström undersökt hur maritima museer utformar sina ”rum för död”. 

Att visa upp mänskliga kvarlevor från fartygshaverier är en känslig fråga som under senare decennier ofta diskuterats inom museivärlden, berättar Simon -Ekström. Etiska avvägningar, respekten för avlidna och att undvika anklagelser om frosseri i död och mänskligt lidande ställs mot möjligheten att locka fler besökare till utställningarna. Särskilt känsligt är det att visa upp mänskliga kvarlevor. 

Av de fem fartygsolyckor som omskrivs i boken Sjödränkt är det bara i utställningen om Vasaskeppet som skelett från dem som befann sig ombord visas upp för allmänheten. 

– Inramningen är alltid viktig när ett museum ställer ut föremål, säger Simon Ekström. Museet måste välja vilken historia de vill berätta och föremålen sättas i ett större sammanhang. När det handlar om död är inramningen särskilt viktig, det som visas upp måste uppfattas som legitimt. På Vasamuseet handlar det om att berätta hur människor på 1600-talet levde ombord, vad de åt och hur de var klädda. 

I boken ingår fem välkända fartygs-olyckor: Vasa (1628), Titanic (1912), Per Brahe (1918), Ulven (1943) och Estonia (1994). Därutöver finns ett kapitel om den försvunna DC-3:an som 1952 sköts ner av sovjetiska jaktflyg och kraschade i Östersjön. 

Att utställningen om Vasa är den enda där mänskliga kvarlevor kan beskådas är ingen slump, förklarar Simon Ekström. 

– Tidsaspekten är oerhört viktig; att ställa ut kvarlevor från Estonia vore otänkbart. Men det handlar inte bara om tid. Exempelvis hade det heller inte varit möjligt att visa kvarlevor från olyckan med Per Brahe där konstnären John Bauer och hans familj omkom. 

Tidsaspekten är oerhört viktig

Diskussionerna och de etiska övervägandena rör inte enbart mänskliga kvarlevor. Även föremål med anknytning till olyckor och död kan väcka starka känslor och behöver hanteras med försiktighet. Ett föremål kan få en helt ny framtoning om det visar sig ha anknytning till en avliden människa. 

Ett exempel i Simon Ekströms bok är en bild på en för tiden avancerad dykarhjälm från mitten av 1900-talet. Hjälmen återfinns i en utställning på Sjöhistoriska museet i Stockholm där den inledningsvis beskrivs utifrån sin tekniska uppbyggnad och funktion med ”tre fönster, telefonförskruvning och läger för övertrycksventil”. Lite längre ner i texten får besökaren även veta att ingenjören bakom konstruktionen själv dog under ett dyk med just den hjälmen på huvudet. 

– Det händer något med föremål när vi tillför död. Hjälmen är först bara en teknisk konstruktion, men när vi får veta att någon avlidit i den får den en ny dimension. Så laddad är döden för oss, säger Simon Ekström. 

Vissa föremål från fartygskatastrofer får nästan en ikonisk status och omgärdas av ett skimmer av magi eller religiositet. Klockor är en typ av föremål som kan besitta en sådan kraft, och museerna är ofta duktiga på att utnyttja det i sina utställningar. 

– Ta skeppsklockan från Estonia, till exempel. Den har en nästintill religiös belysning i sin monter. Nästan som ett andligt föremål. Klockor har något av en särställning i de här sammanhangen, säger Simon Ekström. 

Ett av de mest ikoniska föremålen i Sjöhistoriska museets samlingar är just en klocka. En tämligen oansenlig väckarklocka i blå plast som fanns med ombord på Estonia natten då fartyget havererade. 

– Klockan hade stannat samma tid som olyckan inträffade. Mannen som hade klockan tog den med sig från hytten och han var en av dem som överlevde. Det mest ikoniska föremålet från Estonia är alltså en ganska ljus historia som vittnar om att alla inte dog, säger Simon Ekström.  

Klockan hade stannat samma tid som olyckan inträffade

Varför vissa fartygsolyckor lever vidare i folkminnet medan andra – minst lika omfattande och tragiska – faller i glömska finns inget entydigt svar på, enligt Simon Ekström. Men mängden omkomna, antalet berörda nationer och inslag av spektakuläritet och romantik är sådant som kan påverka uppmärksamheten. 

– Om man ber människor att nämna en enda fartygsolycka säger de allra flesta Titanic, och det är nog en rad omständigheter som ligger bakom att det blivit så. Att Estonia skulle kunna uppnå samma status med tiden, tror jag kanske inte. Men det är den största fartygsolyckan på Östersjön som inträffat i fredstid och om 50 år är det inte omöjligt att vi får se föremål med någon slags anknytning till Estonia dyka upp i antikprogrammen på teve, säger Simon Ekström.