Från Göteborg till Halifax
– en trivsam trad över
nyckfulla Atlanten

Carmens gröna skrovsidor tornar upp sig som ett höghus i Skarvikshamnen på Hisingssidan i Göteborg och mullrar belåtet när bilarna pilar in i den jättelika fartygsmagen. Det är en imponerande syn. Ombord arbetar ett tjugotal personer från olika delar av världen – ett sammansvetsat maskineri.

När Wallenius Wilhelmsens drygt 230 meter långa svenskflaggade lastfartyg Carmen ligger vid kaj i Göteborg är det full aktivitet ombord. Blänkande nya bilar lastas in i ett jämnt flöde inför nästa etapp, Zeebrugge, där det ska lastas ännu fler bilar. Därefter väntar Southampton och sedan bär det över Atlanten till Halifax.

På kajkanten nedanför den stora lastbryggan står Emma Israelsson med knallgul jacka och checkar av i sina papper. Hon är lastövervakare och länken mellan bokning och hamn, och ska se till att lasten – ofta tusentals bilar – kommer till rätt destination och har rätt placering. Minsta fel riskerar orsaka en tidskrävande och dyr omlastning. 

– Det är ett pussel varje gång, men det är det jag gillar – att få allt att klaffa, säger Emma och ser munter ut.

Emma började jobba till sjöss för 23 år sedan. Hon har varit både matros, styrman och vikarierande överstyrman, men för åtta år sedan gick hon iland för att plugga och bilda familj. Men havet släpper inte taget så lätt. Nu är hon tillbaka som cargo superintendent för Wallenius Wilhelmsen Ocean, fortfarande nära havet men med fast göteborgsmark under fötterna.

– Det funkar bättre för familjen.

Kärt återseende

I dag har det varit en extra rolig dag på jobbet, för när Carmen anlöpt och Emma tidigt i morse gick upp på lastbryggan stötte hon på sin gamla kollega, matrosen Roy Vicente Rico, som jobbar på Carmen nu. De arbetade tillsammans för många år sedan på ett annat av Wallenius svenskflaggade fartyg, Don Carlos.

– Det var så fantastiskt jätteroligt att ses, det är otroligt att vi möts igen idag! säger Emma och kramar om Roy hårt. 

När man jobbat länge tillsammans ombord och plötsligt av en slump ses igen efter många år blir det så särskilt varmt, som att återse en kär familjemedlem. De kollar snabbt och hjärtligt av läget med varandra, var de arbetat och vad de gjort sedan sist, och båda ser lika glada ut.

Roy Vicente Rico har arbetat för Wallenius sedan 2002 och har varit på Carmen i två år. Här trivs han fint.

– Det är en harmonisk besättning med bra stämning och samarbete. Nu finns det många trevliga båtar, men Carmen är bra, jag tycker om att vara här, säger han. 

Som TAP-anställd har Roy bättre villkor på ett svenskflaggat fartyg än vad många andra länder lyckats förhandla fram. Här jobbar han fem-sex månader i sträck och är sedan ledig drygt två. Då brukar han åka hem till Filippinerna.

– Men under covid var det tufft, man kunde inte komma in och ut. Jag gick utan lön i åtta månader, det var inte roligt, säger han.

På Carmen far han över hela världen. Biltransporterna löper mellan Europa, över Stilla havet till Asien och över Atlanten till USA.

– Den traden är rätt vanlig, fram och tillbaka mellan Halifax och Europa. Den är ok men på vintern kan det gå höga vågor. Det kan vara lite jobbigt ibland, men på det stora hela funkar det bra, säger Roy.

Rymmer nästan 8 000 bilar

På lastbryggan stöter vi också på matrosen Henrik Pettersson, som just löst av matroskollegan Magnus, som mönstrade av i Göteborg idag. Henrik ser lite stressad ut när vi kommer och frågar om jobbet.

– Det här är min första dag så allt är lite förvirrat. Men jag kan berätta om mitt gamla jobb, skrattar han och berättar att han just mönstrat av Visborg, som går med både passagerare och last. 

När vi frågar vad han hoppas av sin nya arbetsplats kommer svaret snabbt.

– Det är kul att byta lite, testa något nytt. Nu blir det bilar och längre rutter. Atlanten ska bli spännande.

I dag är det över tusen bilar som ska lastas på Carmen, men det kan bli mycket annat också. Allt som rullar får komma ombord, till exempel jordbruksmaskiner. Det finns tretton däck, fem är fällbara hängdäck, och när alla däcken används ryms nästan 8 000 bilar. Bilarna som körs ombord är sprillans nya och blanka, de parkeras ofattbart tätt intill varandra och surras hårt vid varje hjul både fram och bak. Inget får förstöras under transporten.

Med så många däck finns förstås också hiss ombord. Vi tar oss upp till femte våningen och letar oss fram i evighetslånga korridorer. Inga skyltar skvallrar om riktning, så vi chansar och försöker använda näsan, vilket visar sig vara en bra taktik.

Ljuvliga dofter i mässen

I den rymliga mässen doftar det ljuvligt av lasagne och grillad kyckling. Det är strax lunchdags och kockstewarden Kriston Go dela Paz står vid stekpannan och ser riktigt nöjd ut. Allt är enligt tidsschemat och efterrätten på gång, perfekt. 

Kriston mönstrade på Carmen i Yokohama förra året. Tidigare jobbade han på ett tankfartyg. Den största skillnaden mellan att jobba på tanker och lastfartyg tycker han är lukten:

– På tankfartyg kan det lukta petroleum ända upp till köket ibland, och det passar inte särskilt bra till matlagning. Här på Carmen luktar det mycket bättre och friskare, säger han.

I dag lagas mat till 22 personer som är ombord. Utöver lasagnen tänkte Kriston servera nystekta köttbullar, smörgåstårta och rökt lax. 

– Jag försöker laga mat som passar alla. Vi har ju både svenskar, polacker, sydeuropéer och asiater i besättningen och det måste finnas något för varje smak. Maten är väldigt viktig för att alla ska trivas. Det blir som en liten guldkant för besättningen.

Vid köksbänken intill står kökskollegan Shirley Cucal Sabio och fixar med en maffig tårtbotten som snart ska bli jordgubbstårta. 

– Det ska vara choklad på den också. Jag tror nog att den kommer uppskattas, säger hon.

Det känns alltid bra att kunna berika, ge något fint eller gott till mina kollegor eller passagerare.

Shirley Cucal Sabio

Shirley har varit till sjöss sedan 2013 och på Carmen har hon jobbat i två år som mässman. Tidigare jobbade hon på passagerarfartyg med hälsorådgivning, spa och massage. Det gillade hon också.

– Jag tycker om att jobba med människor och trivs med serviceyrken. Det känns alltid bra att kunna berika, ge något fint eller gott till mina kollegor eller passagerare. Att ge något till andra ger dig själv en inre styrka. 

Nu rör hon sig vant mellan bänkarna i den generösa mässen och hämtar nya ingredienser till tårtan. Annars brukar hon lägga ner allra mest omsorg på sina sallader: 

– Salladerna är väldigt viktiga. Det känns bra att ge besättningen nyttig mat, som är så god att de vill äta riktigt mycket! Kvalitet är viktigt för att människor ska må bra. 

Hon väljer bland jordgubbarna och funderar lite.

– Lika viktigt är det att möta någon med ett leende. Det kan göra stor skillnad, det kan göra en bra dag för någon. Sådant vill jag gärna bidra med!

Många och långa korridorer

Carmen är drygt 230 meter lång och 30 meter bred, och det märks när man är på besök ombord. Vi går i många och långa korridorer och får ta hiss fram och tillbaka mellan alla våningsplan. 

Uppe på bryggan träffar vi kapten Niklas Svensson, som är från Karlskrona. Han började sin yrkesbana som matros i slutet av 90-talet och har varit sitt rederi trogen i 26 år. Just på Carmen har han ”bara” jobbat i tre år. Nu har han varit ombord i en månad och berättar att det är ytterligare tio veckors jobb innan avmönstring i Panama. 

Niklas ser inget problem i att ha haft samma arbetsgivare i nästan 30 år, tvärtom.

– Det är ett så pass omväxlande och trevligt jobb, så det har aldrig funnits någon anledning att byta. Och Carmen är bäst, trots att hon nu hunnit bli 15 år gammal, säger Niklas.

Carmen lång instängd när bro rasade i Baltimore

Vi kommer att prata om dramatiken i Baltimore i USA för ett par år sedan, då den tungt trafikerade bron över hamnen rasade och flera människor dog. Carmen drabbades, olyckan hände precis bakom aktern på dem när de låg innanför bron och lossade, berättar Niklas.

– Jag mönstrade av dagen innan så jag hade tur. När jag landade på Kastrup och såg nyheten i telefonen trodde jag inte mina ögon. Det är väldigt otäckt när det kommer så nära, men lyckligtvis var det ingen ombord som skadades.

Carmen låg sedan instängd i nästan fem veckor innan de hade reparerat bron och man kunde komma ut. 

– Alla var tvungna att hålla sig ombord, så det gick inte att åka hem och vänta. Det var många som tyckte det var påfrestande att bara gå omkring och skrota, och ingenting få veta. 

Carmens planerade rutt de närmaste dagarna är först Zeebrugge och om ungefär en vecka lossar man i Southampton.

– Där väntar vi in det stora lågtrycket som är på ingång. Sedan går vi över Atlanten till Halifax. Om det är platt vatten tar det cirka en vecka, annars kan det ta ungefär tio dagar, säger Niklas. 

– Men vi är faktiskt oftast på Stilla havet. Bilarna vi har ombord idag kommer ju från Kina och Korea, nu ska de vidare. Sedan hämtas nya.

Vi brukar försöka köra runt och hålla oss borta från dåligt väder. Man vill ju inte riskera att skada lasten, det kan bli dyrt.

Niklas Svensson

De långa traderna över Atlanten och Stilla havet gör livet ombord mer utsatt. Plötsligt kan det komma ett oväder. Hur hanterar man en orkan till exempel, på ett fartyg som har många dagar eller veckor kvar till hamn?

– Det är enklare att undvika det. Vi brukar försöka köra runt och hålla oss borta från dåligt väder. Man vill ju inte riskera att skada lasten, det kan bli dyrt, säger Niklas.

Stolt morfar till matros

Uppe på bryggan träffar vi Gustav Kullgren, som är matros och andrestyrman. I dag när Carmen ligger i hamn har han fått familjebesök, så han sitter med pappa Claes, mamma Anette och morfar Lars-Olof Larsson i en skön soffgrupp på bryggan och dricker kaffe. 

Morfar Lars-Olof är 90 år och har själv varit på sjön som flottist och gjorde värnplikt på HMS Gladan. Men han har aldrig förut varit ombord på ett lastfartyg av Carmens storlek. När vi frågar hur det känns att ha ett barnbarn som har valt havet liksom han själv en gång i tiden, blänker tårarna i ögonvrån. 

– Ja, det är verkligen en upplevelse. Jag är så stolt över Gustav. Vilket fartyg. Tänk att han jobbar här, och styr detta fartyg över världens hav, säger Lars-Olof och tittar vördnadsfullt över kommandobryggans alla styrspakar och skärmar. 

Scenen är alldeles äkta och rörande in till hjärtat. 

Gustav själv är effektiv och glad som en lärka. Det är kul att visa morfar och föräldrarna runt i Carmen, vi på Sjömannen får glida med på generositeten och erbjuds en specialvisning på övre däck. 

Perfekt däck för löprundor

Det blåser friskt häruppe och det är väldigt stort. När man tittar ner är det lätt att hisna med 44 meter till kajen, alla bilarna som ska ombord ser plötsligt ut som små leksaksbilar. Vi går över en basketplan och en helikopterplatta. Gustav berättar att när det är hård vind kan helikoptern inte landa, då får man vinscha ner lotsen istället. 

Det är väldigt skönt att kunna plaska lite här när det är varmt.

Gustav Kullgren

Efter en bättre promenad (ja, däcket är perfekt för dagliga löprundor) kommer vi fram till poolen. Den är rätt djup och strax ovanför vattenkanten finns en konstruktion som ska hindra vattnet från att skvalpa ur vid grov sjö. Gustav gillar poolen.

– Det är väldigt skönt att kunna plaska lite här när det är varmt. Men det är faktiskt mest vi nordbor i besättningen som gör det, nästan ingen av filippinarna.

Poolen används också gärna vid ekvatordop: När någon i besättningen korsar ekvatorn för första gången ordnas namngivning och bus. Gustavs namn är Makrill, det är 1,5 år sedan nu. 

– Man brukar döpas efter en fisk, sedan brukar det vara lite fest med olika utmaningar, säger han. 

Utmaningarna får gärna vara lite jobbiga eller äckliga. Uppfinningsrikedomen brukar vara rätt stor kring de här ekvatorsdopen.

– Jag fick äta en smörboll, det var rätt tungt. Man kan bli inkletad i olja också, säger Gustav med ett glatt flin.

Rent och snyggt i maskin

Efter en rätt kall och blåsig promenad tar vi hissen ner till den varma och dånande maskinen. Mycket ska kollas innan avfärd och inspektörer och maskinchef har fullt upp. Vi stöter på de båda motormännen Rolly Buenvenida Borres och Allan Martin Tiangco, som har över trettio års erfarenhet till sjöss. Rolly som oljare och Allan montör. Rolly har seglat med svensk flagg på Wallenius sedan 1999 och Allan sedan 2000, och båda uppskattar arbetsmiljön på svenskflaggade fartyg.

– Det är rent och snyggt, vi känner oss trygga här och det är bra rutiner, säger Rolly. Allan fyller i: 

– Morgonmöte varje dag, checklistor och sådant, det är viktigt. Och kollegorna är bra också.

Båtsmannen Victor Camat ansluter nyfiket till sällskapet. Rolly, Allan och Victor har jobbat länge tillsammans, de kommer alla från Filippinerna och känner varandra väl. 

När vi slagit oss ner i sällskapsrummet några våningar upp berättar de att arbetspassen ofta löper från sex på morgonen till fem på eftermiddagen, så man brukar inte hinna med så mycket fritid ombord, mest blir det jobb, mat och sömn. 

– Men på lördagar är det halvdag, och söndagar är lediga. Då ringer man gärna familjen därhemma och pratar. Ibland tränar vi i gymmet tillsammans eller tittar på film. Ibland blir det karaoke, säger Victor. 

”Bra att jobba på svensk flagg”

På väg ner till kajen igen sitter matrosen Jerome Daves Galaura vid lastkajen och checkar sina listor. Han har arbetat för Wallenius sedan 2013 och ansvarar för fartygets säkerhet i hamn. Vi bockas av i pappren och det noteras exakt hur dags vi gått iland.

– När vi inte ligger i hamn jobbar jag med underhållsarbete ombord. Så tar jag ofta hand om utkiken om kvällarna, säger Jerome.

– Det är bra att jobba på svensk flagg. Att man kan jobba ihop till en pension är väldigt bra, på sådana fartyg vill man gärna jobba.