De följer isen norrut

Årets issäsong på Vänern blev kort men intensiv. Efter fem veckor gick Ale, den minsta av de fem isbrytarna, och dess besättning norrut igen.

Ale ligger till kaj i Vänersborg den här soliga marsdagen. Inte ett isflak syns till. Isbrytaren har avbrutit sitt uppdrag på Vänern och ska om några dagar gå norrut igen. 

– Isen kom plötsligt och försvann plötsligt, säger matros Jimmy Lundberg. Ett tag såg det ut att bli en tuff säsong, det började frysa på och isen växte snabbt. Men när den mildare luften kom så smälte eller sjönk isen fort.

Ale är den minsta av statsisbrytarna och den enda som kan gå in i Vänern när det behövs. I år blev det fem veckor härnere. Förra året kom Ale aldrig längre söderut än Umeå.

– För två år sedan var det riktigt tjock is på Vänern. Vi tog fram grillen och grillade på isen utanför Lidköping, minns Jimmy. 

Ales besättning på elva personer vet inte vart de ska härnäst. Kanske Gävle eller Holmsund. Det beror på isläget och kan ändras snabbt. 

– Just nu har nästan all is blåst över på finska sidan. Men vänder vindarna så får vi fullt upp. Det är svårt att planera och det är därför alla isbrytare är ute såhär års, utplacerade på strategiska ställen, förklarar han.

Isbrytarna Ale, Ymer, Oden, Atle och Frej ägs av Sjöfartsverket och bemannas av Viking Icebreaker. Deras uppdrag är att se till att trafiken flyter överallt längs svenska kusten. Isbrytarassistans kostar inget för rederierna och behöver inte förbokas. Isbrytarna ligger beredda, övervakar trafiken och kan snabbt rycka ut. 

– Vi gör mycket på eget initiativ. Ibland har vi kontakt med fartyg i förväg och ibland går vi bara ut och möter dem. När någon fastnar går vi dit och bryter loss dem, säger Per Bergqvist, andrestyrman på Ale.

Ofta räcker det att Ale kör framför och bryter upp en isfri ränna.

– Bogserar gör vi främst när inget annat hjälper, om ett fartyg sitter bom fast i isen och inte går att bryta loss på annat sätt, säger Per.

Under assistanser är två befäl och en matros på bryggan. Matrosen handstyr och ett av befälen fokuserar helt på fartyget akter om Ale.

– När vi bryter loss ett fartyg så krävs 100 procent uppmärksamhet hela tiden. Skulle det ta stopp gäller det att vara på hugget eftersom vi är så nära varandra. Men isbrytare är mycket kraftfullare än generella fartyg och man kan köra på ett helt annat sätt, säger Per. 

Jimmy Lundberg jobbar på Ale sedan 2017. Innan dess var han matros på torrlastaren Sternö. Han bor mellan Boden och Luleå och det var därför han sökte till isbrytarna. För att det är nära hem.

– Det är bra när man har småbarn, man missar inte lika mycket. Under vintersäsongen hinner man ju inte åka hem men på sommarhalvåret går det bra.  

Säsongen brukar pågå från slutet av december till slutet av april. Resten av året ligger isbrytarna stilla i Luleå och besättningen gör underhållsarbete.

Jimmy berättar om sin förra törn. Det var i januari och Ale låg stationerad utanför Piteå.

– Det snöade fruktansvärt och blåste tjugo meter i sekunden. Då blev det mycket snöskottning. Det låg drivor knähögt på akterdäck, säger han. 

Helst vill han ha tio minusgrader, vindstilla och sol. Mycket is och fint väder. 

– Frampå vårkanten när dagarna är ljusa, då är det väldigt fint. 

Mona Lindberg är kock. Hon är ensam i byssan eftersom Ale till skillnad från de större isbrytarna inte har någon mässman. Det fungerar bra, tycker hon. Idag ska hon laga kinesiskt till lunch och ärtsoppa med pannkakor till middag.   

Mona har jobbat på isbrytare sedan 2000 då hon kom till Ymer. Hon har även varit på Viking Supplys ankarhanterare. Ale kallar hon för ”dockskåpet”.

– Ale är annorlunda eftersom den är så liten. Det är roligt att komma till Vänern och få se lite annat än bara Bottenviken. Tidigare gjorde vi dessutom sjömätningar och hade uppdrag året om runt hela Sverige, det var väldigt roligt, säger hon.

Sjömätningarna slutade 2007 men Ale har fortfarande en del uppdrag utöver isbrytning. Byter batterier på lysbojar, plockar upp bojar och mäter vattentemperaturer för SMHI.

Matros Johanna Lundgren gick ut gymnasiet 2014 och började jobba på isbrytare året efter. En vän till familjen hemma i Landskrona tipsade henne att söka.

– Jag trivs jättebra. Det är en häftig verksamhet och vackert med all is, säger hon. 

Att de är så pass få ombord på Ale gör arbetet varierat, vilket Johanna tycker är positivt. 

– På de andra isbrytarna är jag som matros inte engagerad i arbetet på bryggan. Här ombord är jag delaktig i allt, säger hon.

Den här dagen står underhåll och snickrande på Johannas schema. Så fort vi pratat färdigt ska hon ner och laga ett par inredningsdetaljer som gått sönder.

Det går ju inte att undvika ämnet corona. Hur har pandemin påverkat isbrytarvardagen? Ales besättning sitter inte i karantän före påmönstring och törnarnas längd är de vanliga: manskapet kör fyra veckor och befälen två. Ett par andra isbrytare har lagt om befälens törnar så att hela besättningen löser av samtidigt. Att det inte gjorts på Ale beror enligt Jimmy på befälens höga arbetsbelastning. 

– Vi har färre styrmän än de stora isbrytarna. Befälen gör väldigt många timmar och får ofta konstiga vilotider. Fyraveckorstörnar skulle bli för tungt här, säger han.

Verksamheten, arbetsuppgifterna, har inte förändrats nämnvärt av pandemin. Däremot påverkar restriktionerna hur folk kan komma och gå, förklarar andrestyrman Per. Förutom de riktlinjer som gäller i hela samhället har de anställda fått särskilda förhållningsregler från rederiet. Summan blir att de får gå iland under eget ansvar. 

– Vi kan ta promenader men inte gå och sätta oss på restaurang. Vi vill inte få ombord smitta och vi följer regeringens riktlinjer som alla andra, säger han.

Av smittoskäl tillåts få personer utöver besättningen att komma ombord. Sjömannens reportage görs på virussäkert avstånd på kajen. Externa underhållsfirmor är sedan helt nyligen åter välkomna, men de håller avstånd och äter inte tillsammans med besättningen. 

– Länge fick ingen alls komma ombord. När vi låg i Luleå med de andra isbrytarna fick vi inte ens gå mellan båtarna, säger Mona. 

Hon påpekar att veckorna ombord blir en naturlig form av karantän.

–  Vi känner oss trygga ombord. Och en bra sak är ju att man, förutsatt att man har egen bil, kan åka och besöka mamma och pappa direkt när man kommer hem.

---

Fakta: Isbrytaren Ale

Levererad: 1973

Dimensioner: 48,7 m x 13 m x 5,4 m. Anpassad för att kunna gå genom slussarna i Trollhätte kanal

Huvudmaskiner: 4 st Wärtsilä 824 TS om vardera 1 258 hk

Kapacitet: Kan bryta 0,6 meter tjock is