Var glad nu lilla stumpan

I år ska vi tydligen fira att det är 100 år sedan vi fick kvinnlig rösträtt i Sverige. Hurra och heja oss ungefär. Missförstå mig inte här, jag vill inte på något sätt verka otacksam för alla de modiga kvinnor som gjorde detta möjligt. Efter en riktigt lång kamp, fylld med extremt motstånd, fick de genom något otroligt viktigt. Att få -födas i ett land där det tack vare deras insats är en självklarhet att jag får rösta och engagera mig både politiskt och fackligt är något att fira. Det är jag orimligt glad för. 

Det som skaver i firandet är två saker. Dels är det lite historielöst och bortglömt hur våra föregångare fick kämpa. Dels är det som att det som hände för 100 år sedan innebär att det liksom är… färdigt? Som att ”kolla nu då, ni fick ju som ni ville” och att vi kvinnor ska vara tacksamma att vi minsann haft det jämbördigt demokratiskt med män i hela HUNDRA ÅR. Var glad nu lilla stumpan. Typ.

Som alltid är jag cynisk. Klart att det ÄR bra. Men lika förbannat korkat som det är att säga grattis till oss på internationella kvinnodagen, lika dumt blir det att tala om firandet av 100 år sedan rösträtten på det sättet. Det där lite glättiga och klämkäcka. För det är inte klart, inte färdigt alls. Kvinnlig rösträtt var helt klart ett stort och viktigt steg – men jag anser inte att vi på långa vägar är i mål. 

Klart jag vet att vi har det bättre än i många andra länder. Vissa länder är fortfarande utan rösträtt för kvinnor och i vissa länders delstater trixar dom med aborträtt. Jag VET. Men att jämföra med det värsta är varken särskilt konstruktivt eller leder till någon förändring. Jag har aldrig varit med om att en svensk sjöman inte vill ha bättre lön för att det ju minsann finns filippinare på fulflagg som har sämre betalt. Aldrig faktiskt. Tänk om fackföreningarna skulle resonera så. Noll medlemmar på ett kick. 

Inom sjöfarten är vi absolut inte färdiga. Idogt arbete pågår as we speak, vilket är underbart, men ack så illa att vi trots 100 år av jämställd demokrati ständigt får nya rapporter om hur illa kvinnor behandlas ombord. 

Inom sjöfarten är vi absolut inte färdiga

Att må skit på jobbet på grund av slemkollegor gör att rösträtten ändå känns otillräcklig. 

Att det är sisådär 100 år sedan kvinnor började segla och att representationen fortfarande är alldeles skev inom Seko sjöfolk får firandet av rösträtten att kännas futtigt. 

Att ett kvinnligt nätverk möts av motstånd. Ja det är väl nästan lite déja vu från hur det var när våra föregångare kämpade just för nämnda rösträtt?

Och för alla förståsigpåare där ute: Jag är fullkomligt medveten om att allmän och lika rösträtt i ordets rätta bemärkelse fick vi inte i Sverige förrän 1989.

Ida Wallin