Är det verkligen den anställde som är sjuk?

“Så fort de får fast anställning sjukskriver de sig”. Kanske har du hört det påståendet ombord någon gång. Sannolikt från en chef, men det kan också vara från den där kollegan som okritiskt tar efter chefen. 

Hur ofta under ett arbetspass ställs du inför att välja om du ska sköta din hygien ordentligt, sova eller äta? Om du är anställd inom intendenturen under färjeavtalet är det sannolikt mer än en gång per arbetspass. Och om du nu hör till det fåtal som hinner med allt ovan, hur ser din fritid då ut ombord i övrigt? Hinner du koppla av och ha passiv egentid? Prioriterar du bort sociala aktiviteter, träning eller något annat som kan stärka dig för att klara av att hålla ihop kring de absolut grundläggande delarna? 

Hur ofta under ett arbetspass ställs du inför att välja om du ska sköta din hygien ordentligt, sova eller äta?

Om vi utgår från en etablerad modell inom psykologin, Maslows behovspyramid där basen utgörs av fysiska behov (näring, sömn, skydd) blir det tydligt varför så många sjömän lever med olika former av ohälsa. Behovspyramiden fungerar så att varje steg måste vara uppfyllt innan människan klarar att sköta behov inom nästa nivå. Vi har behov av och rätt till alla stegen i pyramiden, inget steg är på något sätt “det lyxiga guldkantssteget”. Om vi redan på den absoluta basnivån ligger i förhandling med oss själva och tvingas prioritera bort till exempel näring för att istället få sova, ja då blir det också svårt att upprätthålla nästa behovsnivå som är trygghet och säkerhet och i mycket handlar om vår sociala hälsa. 

Har du någon gång ombord fått ett meddelande från någon som är viktig för dig som behöver besvaras och haft lust att slänga telefonen i väggen för att det tar tid från din sovpaus och du vet att det inte kommer att komma en lucka längre fram som tillåter båda? Det är ett konkret exempel på hur det grundläggande steget behöver tillräckligt utrymme för att nästa steg ska kunna uppfyllas. 

Att närmare halva året vistas på ett ställe där våra basbehov är under förhandling och inte helt uppfylls tillfredsställande, det gör något med oss. I grunden, som organismer. Vi hålls i ett diffust, men ändå hårt grepp som effektivt hindrar oss från att vara hela och fullt ut fungerande människor på vår arbetsplats. 

Så, är det verkligen den anställde som är sjuk eller är det något annat? 

Petra Sviberg