Den enkla vägen är sällan bäst

Jag var på resa i Zimbabwe och blev inbjuden på en så kallad ”Booze cruise”, en tur med ranglig båt nedför floden för att titta på solnedgången, flodhästar och avnjuta fri bar under resan. George som jobbade på vandrarhemmet, talade om för mig att när jag kom tillbaka så skulle jag inte ta genvägen längs floden – den var farlig på natten på grund av flodhästar – utan jag skulle ta omvägen genom byn istället.  Det var en jättetrevlig tur, mycket att se och den fina baren var välbesökt. Jag vinglade iland sent på natten, Georges ord tynade sakta bort och djävulen på min axel ledde mig upp längs den snabba vägen.  Efter cirka 200 meter brakade det till i buskarna ovanför den smala stigen och marken vibrerade under mina fötter. Jag har nog aldrig sprungit så fort som den kvällen, då jag kommit mellan flodhästarnas betesmark och floden. Väl framme vid vandrarhemmet möttes jag av George som stannat uppe för att se att jag skulle komma hem ordentligt. Han satt bakom receptionen och sneglade över liggaren.    ”So I see you took the road by the river”, sa han med ett finurligt leende. ”Not a good idea”.  Smått skamsen linkade jag iväg full av rivsår från taggbuskar och kroppen var helt lerig och full med flodhästskit. Det är upphandling i Stockholms skärgård. En luttrad kår byter återigen till ny arbetsgivare. Det lägsta budet vann, så har det varit de senaste upphandlingarna, oavsett om budet räcker till för att driva verksamheten. Vi är Sveriges lägst värderade handelsvara, känns det som ibland.  Samtidigt som kommuner och landsting säljer ut till lägst bjudande bolag ska en vinst delas ut till aktieägare. Det blir en ond cirkel, bolaget som handlas upp får ett vinstkrav på sig, oavsett hur lågt anbud man lagt i upphandlingen. Sparkravet drabbar verksamheten och i slutändan drabbar det oss medborgare.  Kommuner och landsting frånsäger sig ansvaret från de upphandlade samhällstjänsterna samtidigt som en dåligt upphandlad tjänst nästan är omöjlig för oss medborgare att påverka. Trots detta har landstinget en enorm stab som sitter långt bort från kärnverksamheterna och driver sin egen agenda, vid sidan om.  Vad skulle hända om staten använde den enorma staben till att driva det den en gång skapades för, istället för att hyra ut den till aktiebolag? Vinsten som blev över skulle återinvesteras och av den skulle man kunna bygga ett fungerande välfärdssamhälle.  Visst är det en slitsam väg, men det slår att bli ihjältrampad av flodhästar.

Rikard Mattsson