Högerpopulismen stormar fram

I Polen har den konservativa regeringen i princip förbjudit abort, den fria journalistiken är bortblåst och man har på allvar försökt avskaffa demokratin. Samtidigt i Danmark pratas det om en getto-liknande ö där icke önskvärda invandrare ska placeras, ett exempel på politiken mot icke-danskar. Dessutom har Danmarks motsvarighet till Sveriges Radio och SVT kraftigt bantats. Begreppet oberoende media är inte längre särskilt viktigt. I en tid då hemsidor som drivs av nationalister ses som mer tillförlitliga än statlig media är det kanske inte så konstigt. Ungern är inte bättre, där ska homosexuella inte få bli föräldrar medan heterosexuella uppmanas att skaffa så många barn det bara går. Inte heller barn som är födda i andra länder välkomnas. Ju fler ”riktiga” ungerska barn som föds desto bättre. Slutsatsen är horribel: I Ungern är barn födda av vissa föräldrar värda mer än andra barn. Det ser inte bättre ut utanför Europa. I Filippinerna får poliser mer eller mindre avrätta misstänkta brottslingar på öppen gata. I Indien blir icke-hinduer lynchade. Den nytillsatte brasilianske presidenten Bolsonaro är självutnämnd högernationalist med minst sagt kontroversiella åsikter. Och inte att förglömma Trump som med sin taggtråd och populism härjar vida omkring. Dessa ledare har blivit tillsatta i demokratiska val. Ni vet, ganska exakt som det gick till i 1930-talets Tyskland. Och vi vet alla, alltför väl, hur det slutade. Ändå sticker vi huvudet i sanden. Det där är inget vi behöver bry oss om. Att rättssamhället är helt urholkat där borta är inget som angår oss. Det känns klassiskt att skylla på andra. Är det inte kvinnor eller arbetare så är det människor som råkar vara födda i ett annat land. Det är en politik som bara gynnar ett fåtal. Hårdare tag är dessutom något som applåderas numera, som någon slags universallösning på alla problem – vilket i sig är resultatet av just sådan politik. Jag pratar såklart om de hårda högervindar som råder. Högerpopulismen drar som en storm över världen med extremism, nationalsocialism och den gamla goda rasismen som trogna följeslagare. Men det som är så märkligt är att ingen verkar bry sig om vad som händer. Precis just nu. Ingen lyfter ens på ögonbrynen. Som om det som händer är helt okej och inget som kan drabba oss. Eller ännu värre, något man önskar ska ske här med. Både Polen och Ungern ses ju av vissa politiker här hemma som förebilder. Som om gammal nationalvurmande skåpmat skulle vara något att eftersträva? Har vi inte jättemycket bevis för att det faktiskt inte alls var bättre förr? Har vi inte lärt oss av historien att denna hårda politik drabbar de som redan har det svårast. Valresultatet i Sverige tyder inte på det. Och helt ärligt så skrämmer det mig otroligt mycket. Ida Wallin