Brist på sjömän? Sluta försämra för oss!

De senaste veckorna har ett reportage från Sveriges Television delats flitigt i mina sociala medier. Reportaget handlar om den akuta bristen på svenska sjömän inom svensk sjöfart. En brist som inte på något sätt är ny, men som är extra aktuell i tider då beredskapen kring Östersjön är högaktuell.  

Den här krönikan blir min sista i tidningen Sjömannen, jag kommer själv att bidra till bristen på seglande sjömän då jag efter tjugofem år till sjöss lämnar branschen. Inget lättvindigt beslut kan jag lova, men helt nödvändigt rent personligt.  

Forskning som inte tillämpas

Samtidigt som bristen på svensk bemanning till fartygen uppmärksammas i medier delas en forskningsstudie som söker sjömän att intervjua för att bättre förstå vilka utmaningar och hinder som finns kring att behålla sjömän och även få tillbaka de som väljer att lämna. (du kan hitta studien genom att söka i flödet på Seko sjöfolks facebook om du vill delta). Och att det forskas är så klart bra, frågan är bara vem som ska tillämpa forskningens resultat. Även idag finns bra forskning i Sverige kring sjömäns förutsättningar och trots god evidens så arbetar varken tillsynsmyndigheter eller redare evidensbaserat. 

Möjligheterna till utveckling ombord är närmast obefintliga om du inte vill bli befäl – en roll som uppfattas som icke eftersträvansvärd då många befäl idag är långt ifrån förebilder

År 2017 publicerade Linnéuniversitetet studien ”Intendenturpersonalens arbetsmiljö. Arbetsmiljö, arbetsupplevelser, motivation och sjukskrivningar på passagerarfartyg”. (Hult, Österman, Praetorious & Lindblad). En studie som presenterades omfattande och väl för flera aktörer inom branschen bland annat genom workshops. Då studien kom var vi många som tänkte äntligen finns underlaget vi länge behövt för förändring. En förändring som uteblev. Varför får du fråga din arbetsgivare om du är sjöman, för jag vet då rakt inte. Om du jobbar inom HR för ett rederi och tycker att ni visst vidtagit åtgärder i linje med evidens så kan jag nästan lova dig att nämnda åtgärder skvalpar längst ner i någon trött mellanchefs mailkorg ombord och därmed inte nått ut i kärnverksamheten. 

Förmåner har tagits bort

En egen liten intervjustudie bedriven genom sociala medier pekar på följande försämringar i sjömäns villkor som bidragande faktorer till att yrket varken känns attraktivt eller hållbart: 

Förmåner så som slabb, fribiljetter och rabatter för anhöriga som reser ombord har antingen tagits bort helt eller betydligt försämrats. Pendlingen till arbetet är för många mycket kostsam, att lägga flera tusenlappar på arbetsresor i månaden är svårt att motivera. Möjligheterna till utveckling ombord är närmast obefintliga om du inte vill bli befäl – en roll som uppfattas som icke eftersträvansvärd då många befäl idag är långt ifrån förebilder och karriärstegen dit upplevs som korrupt.

Det är mer akut att höja värdet på svenska sjömäns avtal på ett sätt som beaktar både lön och möjlighet till återhämtning

Lönen är inte tillräcklig för ensamhushåll i dagens ekonomi samtidigt som jobbet i sig är en utmaning för att bevara relationer. Att kontinuerligt schemaläggas med minsta möjliga återhämtning och samtidigt sitta i en karusell av hög personalomsättning där du inte vet från det ena arbetspasset till det andra vem du ska arbeta med bidrar till hög utmattning som följer med hem över landgången.  

Fokus på utbildningsplatser – bättre avtal mer akut

Hittills har de åtgärder som tagits kring bristen på svenska sjömän fokuserat på att utöka antalet utbildningar och platser. Vad som är mer akut är att höja värdet på svenska sjömäns avtal totalt på ett sätt som beaktar både lön och möjlighet till återhämtning. Det här behöver göras till ett högre värde än LO:s avtalsmärke. Du kan vara säker på att Seko sjöfolk mer än gärna gör det, men det krävs två villiga parter i frågan.

Petra Sviberg