Tillsammans är vi starka

Vi är med avtal. Vi gjorde ett hyfsat bra avtal som nu gäller i tre år framöver, med löneökningar som ligger väl i nivå med vad övriga arbetare inom LO har fått. Den svenska modellen är ta mig tusan den bästa av dem alla, och jag är dessutom mycket stolt över att vi har en av de allra finaste delarna i våra kollektivavtal: vårt rättvisa och solidariska tarifflönesystem. Vi har även ett hyfsat bra spann i ålderstilläggen mellan begynnelselön och slutlön. Det innebär att vi nästan alltid spridit höjningarna jämnt fördelat i de olika ålderstilläggen, som då över tid verkligen inneburit satsningar på de lägsta lönerna. När jag tänker på hur det fungerar i de nordiska länderna, och framför allt i Sverige med vår fina svenska modell, så blir jag mörkrädd när jag deltar på internationella möten. Där hör och förstår man hur svårt arbetare har det på många andra ställen. I en majoritet av alla länder har arbetare inga rättigheter alls. I vissa länder har de inte ens mänskliga rättigheter eller tryggheten med de fundamentala kärnkonventioner som ILO beslutat om sedan årtionden tillbaka. På det senaste mötet jag var, ITF:s Fair Practice Committee (som styr FoC-kampanjen, Flag of Convenience, och där jag är en av 102 ledamöter i en arbetsgrupp med sjöfolk och hamnarbetare som beslutar om hur kampanjen ska skötas och drivas) träffade jag en person som hade en gripande historia, på tal om löner, kollektivavtal och rättigheter. Killen kom från Burma och seglade för cirka 20 år sedan på ett FoC-fartyg. Det visade sig att hela besättningen, från skeppare till jungman, behandlades som skit av rederiet som ägde fartyget. Det var inte bara lönerna eller att det inte fanns ett kollektivavtal ombord, utan fartyget var i stort sett en flytande likkista med bedrövliga förhållanden ombord, allt ifrån vidriga hytter och utrymmen till ingen mat eller knappt ens rent vatten att tillgå.

”hade de inte haft ris i lasten hade de inte haft något att äta”

Ingen i besättningen, som bestod av burmeser, vågade protestera – för då skulle militären nacka deras familjer och konfiskera egendomen i hemlandet. Den ende som vågade stå upp mot både rederi och de troliga militära åtgärderna var Shwe Tun Aung, en ung kille utan familj. Han kallade på ITF när fartyget kom till en hamn i Sydamerika, och förutom en massa hot från skeppskamrater och dessutom pistolhot mitt i natten av överstyrman, så kom det hotelser och uppmaningar från rederiet och militärjuntan att han skulle ta tillbaka allt och lägga ner sina löneanspråk. De hade inte fått lön på fyra månader och om de inte hade haft ris i lasten, så hade de inte haft något att äta de senaste tio dagarna. Sjömännen fick hjälp, alla fick ut sina löner genom ITF:s blockad. Shwe blev svartlistad och kunde inte återvända hem förrän 2012 när militärjuntan ”försvann”. Facklig kamp och solidaritet är stort. Tillsammans är vi hur starka som helst. Kenny Reinhold, ordförande Seko sjöfolk