Snart får vi klara oss bäst vi kan

Back in the days, när jag var full av energi och skuttade iland oavsett hur kort liggetid vi hade gjorde jag just det. Kastade mig iland i Charleston USA. Ni som varit där sen ISPS infördes vet att det inte bara är att flanera till önskad lokala inrättning hur som helst. Det upptar halva landgångstiden att hitta någon som får köra i hamnen (det här med shuttlebussar för sjömän är inte aktuellt där). 

Nåväl, iland kom jag. Gjorde vad jag skulle, handlade lite bra-att-ha prylar, någon turistgrej och ja, jag drack säkert en öl med. En trevlig vistelse, Charleston är mysigt. 

Problemen kom när jag stressat skulle ombord. Jag sa till när jag bokade taxi att jag skulle till hamnen, inga problem sa hon i telefon. Hon hade fel. Chauffören hade inte tillstånd att köra in! Panik, problem och ångest! 

Jag ska inte hålla er på spänn. Jag kom ombord. Det gjorde som det oftast gör: Löste sig.

Det jag tog med mig av denna incident är samtalet med taxichauffören. När hon fick reda på att jag kom från Sverige blev hon förfärad (hon gjorde faktiskt en sån där teatralisk handen-över-munnen-move med tillhörande högt pip) och sa ”men ni är ju kommunister!”. Beakta att detta var långt före Trump kom till makten.

 Well, svarade jag, och började förklara hur det låg till i mitt älskade Sverige. Jag pratade om alla mina syskonbarn som går gratis i skolan, om min pappa som fick en ny njure för en spottstyver, om mina rättigheter på jobbet och om medlemskapet i en fackförening. 

Jag pratade om alla mina syskonbarn som går gratis i skolan

Hon tittade skeptiskt på mig. Tvivlade tydligen på sanningshalten i min monolog. Sen berättade hon om sina tre jobb; det var vad som krävdes för att få det att gå ihop. Om hennes barn skola – hon hade ju såklart inte råd att ha dem på en vettig sådan – hur eftersatt och bristfällig den var. Och att hon, trots att hon via ett av jobben hade en sjukförsäkring, inte hade rätt till adekvat vård. 

Jag tänker ofta på taxichauffören och hennes historia, undrar hur det gick för henne. Helst när jag ser att vi här i Sverige i rask takt är på väg att gå åt samma håll. Privatiseringar på löpande band (min favorit är apoteken, så urbota korkat!), urholkad försäkringskassa, en arbetsförmedling som är så gott som bortblåst, försämrad arbetsrätt och mer pengar till de som redan en massa har. Och nej, en regering ledd av Moderaterna påhejade av SD hade faktiskt inte varit ett dugg bättre. 

Fortsätter det såhär är det du och jag som inom en snar framtid har tre underbetalda jobb utan någon som helst anställningstrygghet. Vi får vara sjuka bäst vi vill. Om vi inte mot all förmodan har råd att betala för det själva, vilket jag starkt betvivlar att vi kommer att ha. Det är dithän det tyvärr verkar barka iväg. 

Ida Wallin