Tröttsamt att jobba i motvind

Jag börjar faktiskt trötta en skvätt. Vi som arbetar fackligt, oavsett nivå och förbund, strävar ständigt för att förbättra på arbetsplatserna och för att anställningen ska vara trygg. Vi vill även att det mellan två jobb ska finnas en ekonomiskt trygghet. En rimlig a-kassa är både viktig för individen och relevant för att inte arbetare ska ställas mot arbetare. På så sätt hålls lönerna uppe. Dessutom ligger det helt klart i vårt intresse att du, om du blivit sjuk, ska klara dig på din sjuklön.

 De försämringar i lagar som klubbats genom i riks-dagen historiskt, och de eventuella förändringar i arbets-rätten som är på tapeten nu, är inget som fackföreningar direkt jublar över. 

Vad vi däremot gjort är att genom försäkringar via medlemskapet försöka förbättra lite för arbetslösa, föräldra-lediga och sjukskrivna medlemmar. Även om det såklart är en bra grej, så är det ju knas att det ska behövas. 

Vi vill ju göra så mycket för medlemmarna! Men det är en fruktansvärd motvind när riksdagen till största majoritet består av partier som inte är ett dugg intresserade av att förbättra för oss arbetare. De kan förvisso påstå det. Men… deras förslag till förbättringar är sällan, eller ärligt talat aldrig, saker som faktiskt gör det bättre. Och så finns det medlemmar som faktiskt röstar på dem! 

Okej, vi skakar av oss uppgivenheten över att en stor del av politiken motarbetar oss. Vi har ju en plan B! Hurra, det är inte helt kört ändå. Vi har ju faktiskt ett verktyg. Ett fantastiskt och unikt verktyg på svensk arbetsmarknad att använda oss av: kollektivavtalet! Där kan vi faktiskt snygga till lagarna till vår fördel en skvätt. Yes! 

Men vänta nu… Att få till ett avtal bygger på att vi är många medlemmar. Och i samma veva som folk röstar som om de inte vill ha ett jobb, så väljer folk att lämna fackföreningarna. 

Ärligt talat, om du varken har lagen eller avtalet på din sida – hur tänker du då att just du kommer att ha det på jobbet? Puts väck med uppsägning på saklig grund. Massor av undantag i LAS. Företrädesrätten kan kastas på soptippen. Och ännu fler skumma och vansinnigt obra hittepå-anställningar är inte alls omöjligt. 

Det låter enligt mig på alla sätt och vis som ofördelaktigt. För arbetare alltså. 

Så kanske jag ska sluta gnälla om motvind i mitt fackliga uppdrag? Om något val eller så kanske motvinden har blivit en hel orkan och jag, eller någon annan för den delen, har helt enkelt inte något fackligt uppdrag. För vem ska vi företräda och vilka lagar och avtal ska det hänvisas till?

Ida Wallin