Hög tid öva beredskap inför krig eller kris

Sveriges säkerhet är beroende av ett bra samarbete mellan sjöfartens näringsliv, myndigheter och Försvarsmakten. En nyckelfråga är tillgången till kompetens – alltså sjömän. Något som är en bristvara.

– Sedan vi gick med i Nato har vi en ambitionsökning som är jätte-, jättehög jämfört med tidigare vad gäller att säkerställa kontroll i hela Östersjöområdet. 

Det sa Johan Norlén från Försvarsmakten vid ett seminarium i Almedalen som behandlade just hur vi säkrar en stark svensk sjöfart i en orolig tid.

I händelse av kris eller krig kommer sjöfarten vara avgörande.

– Vi kommer vända oss till er redare, ni är alltså en strategisk transportresurs, sa Johan Norlén. Vi har ett enormt behov av att utveckla samarbetet med sjöfartsnäringen. Och det är viktigt att vi börjar öva tillsammans nu, för att samarbetet ska kunna fungera i händelse av ofred.

I paneldebatten deltog, förutom Försvarsmakten, representanter för svenska rederier samt riksdagspolitiker. 

Niklas Karlsson, S, tryckte på frågan om totalförsvarsprincipen.

– Den innebär att uthärda låga nivåer över tid. När man bestämt sig för vad det innebär, behöver man ställa sig frågan vad som behövs för att det ska fungera? Det gäller för näringsliv, för sjöfart och för oss som land. Det här är något som behöver diskuteras redan nu, och det måste ske i dialog med näringslivet.

Lars Höglund, styrelseordförande i Furetank, lyfte frågan om bemanning.

– Vi har alltid strävat efter att ha svensk flagg, även om vi tidvis inte alltid haft det, sa han. Vi vill ha fartyg under svensk flagg – om vi kan bemanna dem. Det behövs kompetens, men också ekonomiska förutsättningar som är jämställda med andra länder.

Panelen var överens om att det är viktigt att agera skyndsamt, för att ha ett fungerande samarbete på plats när det väl är skarpt läge.

Hanna Gunnarsson, V, som sitter i försvarsutskottet, menade att det är viktigt att korta de byråkratiska ledtiderna.

– Vi i försvarsutskottet har nu våra myndigheter och olika aktörer med oss vid bordet, det gör att vi kan komma framåt i våra beslut snabbare, sa hon.

Oavsett vilka politiska beslut som fattas blir det ingen sjöfart utan manskap. Något som Mattias Ottosson, S, noterade.

– Om vi inte har svenska befäl och svenskt manskap så hjälper det inte att ha fartyg i orostid – den utländska besättningen skulle ju åka hem. 

Han menade att staten kan ta ansvar för att se till att utbildningsplatser för att utbilda sjöfolk finns, och att det finns resurser för att ha utbildningarna rullande. 

– Men att skapa intresse för branschen och att få unga att vilja jobba inom sjöfarten, det måste vara branschens eget ansvar, sa han. 

Problemet med att man blir av med behörigheten efter några år, och att det är komplicerat och kostsamt för individen att återaktivera den togs också upp, och det fanns en enighet kring att den frågan borde gå att lösa. 

Även Johan Mattsson från Wallenius Marine uppmärksammade manskapsfrågan.

– Vi har fartyg med en besättning på kanske femton personer varav 4 är svenska. Jag är inte säker på att besättningen som är av annan nationalitet stannar kvar i händelse av krig. Vi måste ha en beredskap för att kunna bemanna upp, och även ha folk som kan köra den typen av fartyg.