Arbetsplats: Världshaven – Sjömannen
Sjömannen

Ombord

Vardagslunk ute på de sju haven

Rubrik

Lastfartyget M/V Undine slingrar sig sakta uppför floden Yangtze i Kina, på väg till den globala jättehamnen för container- och biltransport i Taicang. Undine ska lastas med drygt femtusen nytillverkade bilar, men innan ankomst råder bråda dagar för båsen Jim Ditzler och hans manskap.

En skog av förtöjningskättingar ligger utspridda över golven på lastdäcken från den föregående grävmaskinstransporten. De måste bort inför den kommande biltransporten och båsen Ditzler kör gaffeltrucken för att hämta kättingarnas förvaringslådor. Därefter börjar det tunga släpandet av kedjor mot lådorna – ett arbete som motsvarar minst ett par tre hårda träningspass i gymmet. 

Målning pågår.
26 år på sjön

Av sina 26 år på sjön har Jim Ditzler varit bås i tio av dem, men han känner fortfarande att han stimuleras av sitt jobb. Mycket har att göra med utmaningarna han känner att han får i sin ledarroll. En stor del i att vara förman, berättar han, har bestått av att arbeta fram en fungerande ledarstil. En sammansvetsad arbetsgrupp är a och o, och det tror Jim att både han och manskapet mår bra av. Känslan är att gubbarna, som han kallar dem, trivs med den ledarstil han har anammat.

För att få förtroende som ledare – och det gäller nog alla kulturer och nationaliteter – så måste man vara med och göra samma jobb som manskapet.

Jim Ditzler

Jim arbetade sig upp från matros till bås, och hade med sig matrosens erfarenhet och kunskap inom alla de moment han nu är chef över. Det har visat sig vara värdefullt, och också gjort det möjligt att utföra arbetsmomenten tillsammans med manskapet. 

– För att få förtroende som ledare – och det gäller nog alla kulturer och nationaliteter – så måste man vara med och göra samma jobb som manskapet. Det skapar gemenskap och tillit. Jag är ute och gör allt som behöver göras, precis som alla andra. Jag vill ju att vi ska få till ett så bra resultat som möjligt.

Båsen på plats på backen inför angöring i Port Gunsan, Sydkorea.
Tiofika. Jim har sin bestämda plats i skitmässen.
Guineabukten, Västafrika. Under längre sjöresor passar manskapet på att ha grillfest.

Livet hade varit enklaresom matros, säger Jim skämtsamt. Tänk att bara göra sina tilldelade uppgifter, för att sedan gå till hytten och kunna släppa alla tankar på jobbet. Som bås har Jim sju anställda att hålla reda på, och det pusslas en del för att både vara en bra ledare och samtidigt kunna ha fokus på arbetsuppgifterna. Jim strävar efter att ge alla tillräckligt med tid och uppmärksamhet och han upplever ledarrollens utmaningar som stimulerande. 

Trivs med rutinerna ombord

I Taicang är det fortfarande mörkt ute när Jim vaknar vid halv femtiden. Idag och imorgon ska det lastas bilar och lastlådorna ska anpassas till bilarnas höjd. Han hämtar en kopp kaffe i byssan och återvänder till hytten för att se på nyheterna. Arbetsplanering pågår lite lätt i huvudet och om det är rätt tidszon brukar han ringa familjen, men denna morgon är det redan sovdags därhemma. Jim ser till att städa hytten och bädda sängen varje morgon, det har blivit rutin att kojen ska vara i ordning till han kommer tillbaka efter arbetsdagens slut. 

– Jag trivs väldigt bra med rutinerna jag har här ombord. Under en arbetsdag är jag på alla avdelningar och träffar alla. Under långa sjöresor har vi en långtidsplanering för underhåll. Men under korta resor, som nu när vi närmade oss Shanghai, då vet vi att det behöver förberedas i lastlådan för lastning. Ombord denna gång har vi en filippinsk överstyrman. Vi har ett bra samarbete och vi tänker hyfsat lika. Och på fritiden, som nu denna kväll, kan vi sätta oss ner tillsammans – ett bra gäng – högt och lågt. Det är befälhavare, förste maskinist, andre styrman osv, och så pratar vi om allt möjligt, spelar spel eller så – det är kul.

Gott om sjömanshistorier

Hemma i Härnösand, där Jim Ditzler växte upp under 80- och 90-talet, fanns det gott om sjömanshistorier från både morbröder och Jims far och det fick honom att välja Härnösand gymnasium, inriktning sjöfart.

– Farsan var till sjöss i omkring 20 år. Han gick i land när rederierna började med avlösningssystem. Det gillade inte hans generation, som var vana att ta hyra ombord på 70-talet. Jag föddes 1980, så jag fick aldrig uppleva att han jobbade till sjöss och var borta. Men jag fick höra alla sjöhistorierna under uppväxten. Farsan hade också häftiga saker från till exempel Japan, teknik var ju billigt där, så det verkade ju spännande allting, tyckte jag.

Målarförrådet fylls på med ny färg.
Båsen Jim Ditzler.

Första praktiken gjorde Jim på produkttankern m/t Rankki. Efter praktiken mönstrade han på samma fartyg som matros. Han trivdes bra i yrket, men upplevde också att det var ett hårdare arbetsklimat ombord, jämfört med idag.

Du var tvungen att underkasta dig på den tiden. Det var den generationen. Men ju mer man jobbade och lärde sig yrket, desto mer accepterad blev man.

Jim Ditzler

– Alla var tvungna att hitta sin plats och fostrades på ett helt annat sätt än idag. Du var tvungen att underkasta dig på den tiden. Det var den generationen. Men ju mer man jobbade och lärde sig yrket, desto mer accepterad blev man. Kanske har jag lite av den gamla generationen i mig: att fixa grejen oavsett hur krångligt det är, och till slut blir det också fixat. Man vill visa arbetsgivaren att vi kan lösa problem och ta ansvar, men den inställningen har mattats av, det är inte riktigt samma nu.

Uppmärksammar ett gott jobb

Jim är alltid på plats bland manskapet för att vara med när det händer, men också för att se och uppmärksamma när manskapet jobbar på bra. Med lite beröm når man långt och Jim jobbar hårt för att det inte ska glömmas bort i alla arbetsrutiner och stressmoment. 

– Det behöver inte vara så märkvärdigt, utan jag försöker att hitta naturliga tillfällen för att ge ett uppmuntrande ord eller beröm. En gubbe kan vara bra på en sak, men inte på alla arbetsuppgifter. Om jag ska få ut det bästa av gubbarna, måste jag veta vad de är bra på och gillar att göra, och låta varje gubbe få göra det den är bra på. Då kommer den sjömannen göra det bästa han kan, och det är så vi blir ett bättre däcksteam.

Var tredje dag till sjöss kontrolleras lasten och den tajtas om det uppstått slack på grund av sjögång.
Jim Ditzler vaskar framme på backen.
Tunga kedjor att hantera.

Jim kör fram på däck med en stor specialbyggd lastbil. Bakpå lastbilen sitter en enorm hydraulisk lyft. Tillsammans med en matros påbörjar Jim arbetet med att sänka däckets golvpaneler för att anpassa lastytan till kommande last. Det knakar och skriker i stålet när de tunga panelerna sänks och sjunker in i sina fästen. Efter Taicang seglar Undine till Sydkorea för att lasta ännu fler bilar. Med full last ska sedan lastfartyget segla över ett stormigt Stilla havet till Mexiko. 

När det är dags för avgång ger sig Jim av till backen för att ansvara för sin del av avgångsmanövern. Undine, som är förlängd från 200 m till 230 m, kan vara svårmanövrerad i vissa kajer vid förtöjning och lossning.

– Som i Korea till exempel, där var kajerna för korta och aktern bestämmer var rampen ska fällas för att få en bra position. Där framme blir det hela tiden förändringar, och trossarnas läge anpassas från hamn till hamn. Det är lite knöligt där framme och befälet bestämmer hur förtöjningen ska bli. Det är inte alltid att det kan bli fyra-två, alltså fyra för ände och två spring. Ibland vill man ha fem-två, men då finns mycket som kan gå fel. Ibland kan det också vara hamnmyndigheterna som vill att vi ska ha fler trossar än vad befälet tänkt sig. Förtöjning och avgång är absolut ett teamwork, det skulle inte fungera annars.

Tre månader långa törnar

Efter tre månader till sjöss blir det avmönstring för Jim och tre månaders efterlängtad ledighet väntar. Han känner sig lite spänd över att få åka hem, även om han inte har samma hemlängtan på törnarna som förr om åren. 

Frågar du en sjöman när han ska mönstra av, då är det det bästa jobb som finns.

Jim Ditzler

– I ett landjobb blir vardagen så kompakt. Du ska jobba, hämta barn på skolan, gå på möten, köpa mat, laga mat och tusen andra saker. Jag tror att det skulle vara stressigt för mig. Jag får så mycket kvalitetstid med mina barn, med min familj. Frågar du en sjöman när han ska mönstra av, då är det det bästa jobb som finns. Frågar du när han ska mönstra på, ja då… då kan det vara lite tveksamt vad det är man håller på med. För de flesta är det inte lönen som lockar en att jobba till sjöss… man har liksom valt en livsstil. 

Jobbigt skiljas från familjen

För snart tjugo år sedan ville Jim göra som många andra svenska sjömän och pröva att bo i Asien. Flera han kände bodde redan i Thailand och på Filippinerna. Jim valde att flytta ner till Thailand och där blev han kvar i tio år. Det var också där han träffade sin blivande fru, de bildade familj och hann bo tillsammans i sex år i Thailand. När det började bli dags att tänka på skolor för den då femåriga dottern, bestämde sig paret för att flytta till Sverige. Nu bor och trivs familjen i Härnösand och varken Jim, fru eller barn ångrar beslutet. 

När Jim måste lämna hemmet för ännu en törn, brukar det bli en lite ledsen vecka för honom och familjen. Särskilt jobbigt blir det för yngsta barnet, Kevin, som hunnit bli fem år och fått en större medvetenhet om tiden.

– Men man ställer om hjärnan på något sätt. Jag kommer ju hem snart igen och då tar vi igen allt. Det blir mycket på telefon de första veckorna. Men så småningom kommer alla där hemma in i sin vardag. Jag skulle inte vilja att Kevin gick till sjöss när han kommer i den åldern. Det har jag nog fått från farsan – han sa alltid att han skulle förbjuda mig att gå till sjöss. Men det fick motsatt verkan på mig, då ville jag absolut testa sjömansyrket. Vi får väl se vad Kevin säger när han blir större.

Tiden brassas varannan dag

Det börjar närma sig dagen för avmönstring men än återstår lite arbete. På långfärd kan det vara en del extra planering för att ta hänsyn till tidszoner som passeras. När det försvinner en timme avslutas dagen tidigare och tvärtom i motsatt riktning. Tiden brukar brassas, det vill säga ställas om, varannan dag, för att det ska vara lättare för kroppen att vänja sig.

– Det är mycket planering när vi går över tidszoner. Då gäller det att färdigställa det som planerats för dagen. Vi vet ju inte heller hur vädret kommer att vara nästa dag – kommer det att blåsa i, ryka upp salt, och så vidare. Varje arbetsmoment behöver planeras noga inför alla eventualiteter, så att det inte behöver göras om. När min avlösare kommer ombord ska han tycka att vi lämnat ett bra jobb efter oss. Mönstra av med flaggan i topp.

Resväskorna packade

M/V Undine anländer Gunsan. Jim och hans mannar har förberett angöringstrossar och kastlinor och står beredda med walkie-talkies. Jim går till positionen där han får en bra översikt och kommunicerar med bryggan för att hjälpa till att få fartyget i rätt position för lastrampen. De två stora resväskorna är redan packade och när förtöjningen är klar, går Jim av sin törn för att ta sig mot flygplatsen i Seoul. Den här gången har han tänkt att ägna ledigheten åt receptböcker, för att kunna laga lite ny spännande mat därhemma. Härnösand nästa!

Läs mer

Tavastland Wallenius

Ombord

Vardag i torrdockan
– med Tavastland
på varv

– Var parkerade ni bilen? Den står väl inte här på kajen? Kaptenens fråga är befogad. Sprutmålning av fartygsskrovet i en mörkt blå färg pågår. Små, blå partiklar svävar genom luften och fäster på allt och alla. Målningen är ett av alla de arbeten som ska göras på Tavastland medan hon ligger på varv.

Thomas Abrahamsson Eriksberg Göta Älv Foto: Magnus Sundberg

Porträtt

En levande kunskapsbank med ett sjujäkla tålamaod

Han började som en tonårig mässkalle – och slutar som en 72-årig förhandlare och rådgivare, expert på internationella avtal. Thomas Abrahamsson har varit ordförande för Seko sjöfolk, vice för Seko, en frontfigur inom ITF och en av dem som har rott historiskt avgörande avtal i hamn. Nu väntar ett lugnare liv, allra helst i läsfåtöljen. 

Svenska Amerika Linien, Kungsholm

Reportage

Fest, flärd och frihet på Svenska Amerika Linien

För passagerarna var de vita fartygen fest, flärd och ett flott sätt att färdas. För personalen var det en möjlighet att se världen i en tid då resor till andra kontinenter var få förunnat. För somliga även ett sätt att leva det liv man ville utan att bli trakasserad. I år är det 50 sedan Svenska Amerika Linien lade ner sin verksamhet.

Porträtt

Samtal i centrum för Antwerpens diakon

”30 minuter efter avrop är vi på plats”. Det säger Ulf Radziejewski, diakon från Svenska kyrkan, som jobbar på Antwerpens Seafarers’ Welfare. Ulf har arbetat med att möta sjöfolk i 25 år. Viktigaste uppgiften för honom är att verkligen se människor – och bekräfta dem.