Sunt att lägga ansvaret där det hör hemma

En glåmig morgon i januari i väntan på att min vårdcentral ska ringa upp och bekräfta en tid läser jag om att restaurang Noma ska stänga nästa år. Anledningen är att verksamheten är socialt och arbetsmiljömässigt ohållbar. Se där ja, ett gott tecken i tiden. Jag samlar på allt sånt här som är små bevis på att ett system riggat för att vi ska peka neråt eller i sidled istället för uppåt äntligen är på väg att rämna.

Ett minne av när delar av kökspersonalen från min arbetsplats skickades till Noma för att lära sig hittar fram. De kom tillbaka, inte talandes om spännande råvaror och det nya nordiska köket, utan fulla av beundran inför offerviljan i att resa runt halva jorden för att jobba gratis i sexton timmar om dagen på världens bästa restaurang. Det var tydligt att de ansåg att yrkesstolthet går före solidaritet och hållbara villkor för dem själva och kollegor. Och yrkesstolthet var nu synonymt med att åtminstone i någon mån jobba gratis. Ett riktigt drömutfall för en arbetsgivare kan man säga. Samma saker som nu får Noma att förbereda en stängning av restaurangen. De talar själva om att det måste gå att ha vettiga villkor och ett gott liv också då du jobbar i ett restaurangkök. Jag hoppas att även den trenden från världens bästa restauratör når vanliga köksarbetande sjömän.

Det händer saker när vi lyfter blicken och börjar prata om struktur i stället för att peka på varandra.

Fenomenet ”quiet quitting”, alltså där människor går till jobbet och gör precis bara det de ska och inget extra utöver det, är det friskaste jag hört talas om. Egentligen en självklarhet. Det känns radikalt bara för att vi så länge levt med en ständigt ökande produktivitet och rättar oss efter högre krav på kvalitet och volym samtidigt som resurserna för att nå dit krymper. Och i stället för att peka på den som planerar arbetet och fördelar resurserna så har vi fått lära oss att döma varandra. Surna till på kollegor som är för långsamma, som tar för många pauser och som inte bär tillräckligt många tallrikar. Springa, slita och samtidigt koka inombords över Britta som är tre minuter sen tillbaka från lunchen. Fast, hur väl planerat och fördelat är ett arbete som inte tål tre minuters försening? Som inte tar i beaktande människors rätt att vara mänskliga? Att få återhämta sig, att få sova ut, ha någon stund av meningsfull fritid ombord? Faktiskt dåligt planerat, rentav uselt. Därför är alla tecken i tiden som pekar mot en annan tendens bra tecken.

För det händer saker när vi lyfter blicken och börjar prata om struktur i stället för att peka på varandra. Det har hänt många gånger förut. När kvinnor fick rösträtt. När betald semester blev lag. När arbetare först organiserade sig och fick inflytande över sina avtal. När vi lägger ansvaret där det hör hemma och börjar prata med varandra om hur vi får det bättre, då blir det som verkade radikalt faktiskt normalt.

Petra Sviberg