Förnödenheter till besättning hamnstatens ansvar

När fartyg tas i förvar och lämnas vind för våg av flaggstat och ägare, landar ansvaret på hamnstaten. Men när maten tog slut på falskflaggade Caffa utanför Trelleborg, var det Sjömanskyrkan i Malmö som begav sig till mataffären.

– Om människor är hungriga kan du inte gå och vänta på en lösning. De måste ha mat, säger sjömansprästen JP Heath från Sjömanskyrkan i Malmö. 

Caffa, som seglar under guineansk flagg, bordades 6 mars och ligger sedan dess med nyttjandeförbud utanför den sydskånska kusten. Detsamma gäller Sea Owl 1, flaggat i Komorerna, som bordades sex dagar senare. Fartygens båda ryska kaptener är häktade, misstänkta för falsk urkund, och åtgärderna som krävs för att fartygen ska få segla vidare är omfattande.

Staten Sverige har ansvaret

Hur länge Caffas och Sea Owl 1:s besättning blir kvar utanför Trelleborgs kust är alltså ovisst. Frågan är vem som ska se till att sjömännen klarar sig under tiden. Svaret borde vara enkelt: flaggstaten och rederiet. Men när de fallerar – falskflaggade fartyg är ju i praktiken närmast statslösa – faller ansvaret på hamnstaten: Sverige. Detta enligt ILO-konventionen MLC (Maritime Labour Convention 2006).

– Men det är ingen specifik myndighet som har ansvaret, utan staten Sverige, säger Pernilla Wallin, enhetschef för fartyg och sjövärdighet på Transportstyrelsen. 

Det är ingen specifik myndighet som har ansvaret, utan staten Sverige.

Pernilla Wallin, Transportstyrelsen

Vem som ska göra det, och hur, är med andra ord oklart. 
För Sjömanskyrkan gick det snabbt att fatta ett beslut. När de förstod att de tio ryssarna på Caffa knappt hade något kvar att äta, fyllde de fyra kundvagnar med basvaror som bröd, rotfrukter, mjölk, kött och smör för 7000 kronor. JP Heath samarbetade med sjömansservice i Malmö, som tillhör Sjöfartsverket, och Kustbevakningen ställde upp med transporten ut till Caffa. 

– De blev så glada när vi kom, det var ett desperat läge med maten. Hela den här situationen är komplicerad och svår för dem, säger JP Heath. 

De blev så glada när vi kom, det var ett desperat läge med maten.

JP Heath, sjömanspräst på Sjömanskyrkan i Malmö

Ett par dagar senare levererade de ytterligare matkassar och har nu fortsatt kontakt tack vare de kontantkort de skänkt till besättningen. 

– När människor har behov kan man inte sitta i kommittéer och prata. De måste veta att vi står upp för dem, det är jätteviktigt för oss, säger han och understryker samtidigt vikten av samarbetet med Sjöfartsverket och Kustbevakningen.  

”Får lösas från fall till fall”

Pernilla Wallin på Transportstyrelsen säger att hon är glad att den akuta situationen löste sig på ett bra sätt. Rederiet, dock osäkert om det är de rätta ägarna, har nu tagit på sig det fortsatta ansvaret. Och på Sea Owl 1 uppskattas matförrådet räcka en månad framåt.

– Vi ska självklart inte ha människor som svälter vid vår kust. Vi har ju även ansvar utifrån ett humanitärt perspektiv, säger Pernilla Wallin.

Men om Sjömanskyrkan inte steppat upp, och dessutom stått för notan, vad hade hänt då?

– Då hade Sverige som stat ombesörjt det på något annat sätt. Exakt hur är svårt att säga. Sådana situationer får lösas från fall till fall. 

Varför tog inte ni som myndighet initiativ? Ni hade tidigt en inspektör ombord och visste att maten inte skulle räcka länge. 

– Hade det inte löst sig hade vi myndigheter genom samverkan löst problemet. Det här är en ny situation för oss alla och ibland finns inte utpekade ansvar, men det löser sig ändå på något sätt.