Farväl, Grenå – sista resan med anrika färjelinjen

I 66 år har en färja förbundit Grenå med den halländska kusten. Stena Lines beslut att lägga ner färjelinjen innebär slutet på en era. Sjömannen följde med Stena Nautica på den allra sista turen. 

Vi vandrar längs med kajplan i Halmstad hamn, bredvid filerna där bilarna vanligtvis står i kö för att köra ombord på färjan. Idag är det nästintill tomt på personbilar. Några lastbilar står uppradade. Det är tidig morgon, strax efter sex. Solen strålar från en nästan provocerande blå himmel. Det är den sista dagen i april. Det är också den sista dagen då färjan mellan Halmstad och Grenå avgår. 

Tillsammans med Mikael Malmberg, reparatör på Stena Nautica sedan drygt 20 år, promenerar vi bort mot båten. De senaste åren har Stena Nautica inte tagit ombord några gående passagerare på Halmstad-Grenå-linjen. Det är köra bil ombord som gäller, i värsta fall cykla. Men besättningen måste ju komma ombord, och för att göra det måste de traska hela vägen från informationsdisken och biljettspärren, längs ytterkanten av kajplan. Det är ganska många 100 meter.

– Just den här grejen är väl inget man kommer att sakna precis, säger Mikael Malmberg under promenaden. 

Men det ska visa sig under dagen att det finns väldigt mycket annat med både fartyget Stena Nautica och färjelinjen Halland-Grenå som kommer att vara saknat. Inte bara av besättningen.

En känsla av vemod

Att följa med på en sista resa av något slag är en märklig upplevelse. Allt är precis som vanligt. Ändå är ingenting som det brukar. Rutinerna följs, kollegorna är desamma, tjötet likaså – ändå vet alla att det här är sista gången. Det ligger en känsla i luften som nästan går att ta på. Kanske är det vemod.

– Vi börjar väl med frukost, säger Mikael och tar oss med till mässen. 

Där står maten uppdukad; bröd, pålägg, flingor, smoothie, grillade mackor med skinka och ost. Bakom disken finns mässman Annika Hartvigsson. För henne har det blivit 30 år på samma båt.

– Jag trodde aldrig Stena skulle släppa linjen, säger hon med en tår skymtande i ögonvrån. Jag var inte alls beredd när de kom med beskedet i februari.

Hennes första jobb var i lekrummet ombord, sen blev det hotellet. Hon flyttade med Nautica till linjen Varberg-Grenå 1999, och tillbaka igen till Halmstad 2020. Nu har det blivit 13-14 år i mässen. Hon tycker som många kollegor att det är sorgligt att linjen läggs ner. För henne väntar jobb på M/S Skåne.

– Det är jobbigt, samtidigt som det kan kännas spännande att testa något nytt, säger hon. Det kan väl behövas en nytändning, men känns ändå vemodigt att lämna alla här. 

Vykort minner om forna tider

På soffbordet i mässen står en korg med gamla vykort som föreställer fartyget. Korten är hopknutna med snören i lagom stora buntar. Gratis att plocka med sig.

– De har väl inte gått att sälja på ganska många år, säger Mikael.

Han plockar åt sig en bunt.

– Det kan väl vara lite kul att ha som minne ändå. 

Till frukostbordet ansluter maskin- och däckspersonal, en efter en. 

Johan Andersson går som dagman och har jobbat på Nautica sedan 2003. 

– Det är tråkigt det som hänt, men så är det, säger han. 

Det pratas lite om det som varit, och om det som komma skall. Det är inte många månader som gått sedan beskedet slog ner som en bomb bland personalen – att Grenålinjen skulle läggas ner helt och hållet. ”Dålig lönsamhet” angav rederiet som orsak. En period av osäkerhet följde, men sen kom beskedet att alla skulle få behålla sin anställning men flyttas över till något annat av Stenas fartyg. Vid det här laget har alla fått besked om var de kommer att hamna. Men ingen vet hur det kommer att bli.

Någon hamnar på Germanica. En annan på Scandinavica. Ett gäng ska till Skåne, några till Vinga.

– Har du vart i din nya skorsten än? undrar någon muntert.

– Jag fattar inte vart allt folk tar vägen, muttrar någon annan.

Helt solklart är det inte. 

Sommaren fick planeras om

Ahmed Al-Musawi är relativt ny i gamet, han har jobbat som inredningsreparatör på Nautica i sex månader.

– Jag fick ett samtal när jag var hemma i Tingsryd om att linjen skulle läggas ner, sen var det en process som tog ganska lång tid innan jag fick besked om vart jag skulle ta vägen, berättar han. 

Till slut blev beskedet att han skulle vara kvar på Nautica och ingå i minimibemanningen så länge hon ligger vid kajplats i Fredrikshavn. Efter sommaren ska han börja på Germanica.

– Jag fick planera om hela sommaren, säger han. Från Tingsryd tar det knappt en timme hit till Halmstad. Nu får jag i stället köra tre timmar till Göteborg, sedan åka färja drygt tre timmar till Fredrikshavn. Det blir en hel dag som går åt till restid till jobbet.

Har gjort mycket reparationsarbete själva

Nere i maskin har ett gäng samlats i verkstan. På en whiteboard har någon ritat  en nedräkningskalender där dagarna korsats över, en efter en. Efter den sista överkryssade siffran står det ditklottrat ”slut på eran”. 

– Det var jag som hade som jobb att stryka 1:an, säger Johan Hedlund som jobbar som inredningsreparatör och motorman.

Ombord på Nautica har manskapet i maskin gjort i princip alla reparationer själva.

– Vi har svetsat, överhalat, reparerat …det är mycket sällan vi tagit in någon firma utifrån för att laga något, berättar Johan. 

Det finns en tydlig yrkesstolthet hos flera kring just detta. På Nautica har man sett problemen, funderat ut den bästa lösningen och sett till att den blir verklighet rent praktiskt. Runt 2016 rumsterade man om i verkstan så det blev bättre plats att arbeta med stora reparationer. 

– Vi har alltid bevarat kunskapen i manskapet, säger Johan Hedlund. Det kommer väl att vara lite tråkigt på en annan båt, med en firma som kommer in och gör jobbet. Det har ju varit lite av det roliga. Samtidigt, eftersom vi gjort i princip alla reparationer själva, så har fartyget blivit ens lilla ”skötebarn”.

Starka relationer har också skapats under åren ombord. 

– Johan Andersson gick i klassen över mig i gymnasiet i Malmö, berättar Johan Hedlund. Sen började vi jobba här båda två. Vi har praktiskt taget vuxit upp ihop, jobbat ihop i 20 år. Det är klart att det känns tradigt att behöva gå ifrån varann.

Mikael Malmberg håller helt med om att det varit en stor bonus att man fått möjlighet att ta hand om reparationer själva ombord.

– Det är det absolut bästa jobbet, tycker jag. När någon säger ”det här problemet behöver lösas”, och så är det upp till mig att hitta lösningen, att klura ut vad som behöver göras. 

Vi kikar in i ytterligare ett rum i verkstan. 

– Här har jag spenderat många år, säger Mikael. Det är jag som har gjort i princip alla rör här. 

Vi går vidare genom maskin. Han visar kolv och cylinder till huvudmaskinen.

– Den överhalar vi själva, vi har en reserv och byter ett antal gånger per år, säger han. 

”Vuxit upp” ombord på Nautica

På väggen nere i maskin sitter bleknade foton från åren som gått. Kollegor som då var rosenkindade nybörjare är nu rutinerade veteraner.

Mikael Malmberg ser sig omkring i sina gamla arbetsutrymmen.

– Allt vi har gjort under alla år här, allt förbättringsarbete, alla detaljer vi förfinat. Det är klart att det känns konstigt att det bara ska skänkas bort. 

Mikael Malmberg började jobba på Nautica 2003, direkt efter gymnasiet.

– Jag har i princip vuxit upp här, säger han. Det är 23 år som man formats av sina kollegor. 

Efter två veckors vikariat fick han fast anställning.

– Det var ju så på den tiden.

Genom åren har han jobbat som vaktmotorman, inredningsreparatör, maskinreparatör med mera. 

– Jag skulle säga att jag i rimlig mån kan fixa i ordning det mesta, säger han och tillägger:

– Det är många här ombord som kan mycket. Det är så vi har jobbat på Nautica. 

Det är många här ombord som kan mycket. Det är så vi har jobbat på Nautica.

Mikael Malmberg

Allt i ett plan

Vandringen genom fartygets maskinrum går ovanligt smidigt. Allt ligger i ett plan, man kan enkelt gå från för till akter utan krångliga trappor eller olika plan som det ofta brukar vara.

– Det här var en av de två sista båtarna som byggdes på Nakskovs varv i Danmark. Allt var danskt, ner i minsta detalj. Det var bara riktigt bra grejer. Det märks fortfarande. 

Vi traskar vidare och kommer till materialförrådet.

– Det här kommer jag att sakna, säger Mikael Malmberg och far med blicken över alla olika typer och former av järn, rör och stålmaterial som ligger staplade längs väggarna.

– Här finns verkligen i stort sett allt man kan önska sig, säger han och ger samtidigt cred till cheferna.

– När de sett att vi gärna lagar och reparerar och tillverkar egna lösningar, och gör det bra, då har de gärna beställt grejer åt oss, säger han. 

Hyllorna gapar tomma

Vi lämnar maskin och kommer upp i passagerarutrymmena. Det är inte många passagerare ombord den här dagen, kanske ett tjugotal. I butiken sitter Desmond Petty i kassan. Han är servicevärd och jobbar inom OSS, onboard ship service. Han har jobbat inom Stena i tre år.

– Det är tråkigt att de skulle lägga ner linjen, men jag är van att jobba på lite olika fartyg och kommer att hamna i poolen och antagligen hoppa runt en del, säger han.

Att det är få kunder i butiken är inte konstigt – hyllorna gapar nämligen i princip helt tomma. När beskedet kom om att linjen skulle läggas ner fattades snabbt beslut om att rea ut vara efter vara. Nu är det tomt, så när som på ett gäng gosedjur som trängs i en korg.  

I caféet står Johnny Persson som jobbat i Stena sedan 2005. 

– Jag tycker det är jättetråkigt att linjen läggs ner, säger han. Det här har varit en väldigt bra båt att jobba på. Vi har varit en go grupp som trivts tillsammans – nu sprids alla ut.

Det är inte bara för de som jobbar ombord som saknaden kommer bli stor, menar han.

– Det är väldigt många som varit beroende av den här båten, det kommer att bli jobbigt för dem. Vi har många stammisar som åker här 1-2 gånger i veckan, några som jobbpendlar. Det kommer att bli en jätteomväg för dem.

Folksamling väntar vid kaj

När fartyget närmar sig Grenå vid lunchtid blir det tydligt hur mycket färjelinjen betytt för väldigt många i Grenås lokalbefolkning. Det börjar pratas bland besättningen om att en grupp ska ha anordnat någon slags samling på kajen för att uppmärksamma denna den sista resan. Och mycket riktigt – när färjan lägger till har en veritabel folksamling mött upp. En avskeds-
kommitté.

Kapten, styrman och chief tar på sig uniform och vandrar ut i folkhavet, och flera i besättningen följer med ut på kajen för att prata med folk.

– Vi har gravöl, säger en äldre dam med ett stort skratt, men samtidigt sorg i blicken. 

Hon sitter tillsammans med ett gäng väninnor på några betonggrisar alldeles intill staketet mellan hamnplan och påfartsrampen. Många har en burk Tuborg i handen. Klassisk dansk gravöl en torsdag vid lunch.

– Jag tror jag åkte med den allra första färjan 1960, säger en dam.

– Jag brukade arbeta ombord, säger en annan.

– Nu sitter vi här och gråter över att färjan inte ska gå längre, säger deras väninna.

En sorg för Grenåborna att färjan försvinner

Europafärjan kallades linjen mellan Varberg-Grenå när den startade 1960. Så småningom tog Lion Ferry över rutten, och körde även Halmstad-Grenå parallellt. 1982 köpte Stena Line upp Varberg-Grenå-linjen, som trafikerades fram till 2020 då anlöpet i Halland ändrades till Halmstad. 

För många Grenåbor har färjan betytt mycket genom åren. 

– När jag var barn och vi hade ”kartoffelferie” i oktober så reste hela familjen till Sverige för att köpa marsipan, mandlar och socker. Det var mycket billigare där! minns Helle Andersen.

Färjan har varit en del av Grenå i 66 år. För folk härifrån är den en så stor del av vår by.

Bente Lyngdorf

Bakom avskedskommittén står Bente Lyngdorf, dotter till Peter Lyngdorf som var med och startade Europafärjan på 60-talet och sedan var direktör för färjelinjen i 30 år. 

– Jag tycker det är så trist att färjelinjen läggs ner, säger Bente. Färjan har varit en del av Grenå i 66 år. Jag har själv jobbat på kontoret on/off i många år. För folk från Grenå är färjan en så stor del av vår ”by”.

Inge-Lise Riis, mångårig chef på landsidan i Grenå, är också på plats. Mellan 1995 och 2015 ansvarade hon för portservice, in- och utcheckning med mera. 

– Färjan har betytt otroligt mycket för Grenå, säger hon. Den kommer att vara saknad! Men idag ska vi minnas allt det goda, det har varit fantastiska år, säger hon innan hon ger sig ut på kramkalas i folkvimlet.

När Stena Nautica glider ut från Grenå hamn står folksamlingen och sjunger en visa som någon skrivit särskilt för det här tillfället. Även för den danska lokalbefolkningen är det här slutet på en era.

”Osäkerheten har påverkat oss alla”

På t-shirtens rygg står det ”Jag var med från början”. 

– Det skulle ha blivit min 45:e sommar ombord, säger Jan Stenström, som kallas ”Stenis” av de flesta.

På Nautica har han varit i 27 år. 

– Jag har jobbat som förrådsman, jungman, matros, timmerman, allt möjligt, säger han. 

Just nu vikarierar han som bås.

De senaste månaderna, sedan beskedet kom, har varit speciella.

– Normalt hade vi varit ute och målat för fullt, förberett inför sommaren, säger han. Nu … vi har ju ingen framtid här. Och det är klart att osäkerheten har påverkat alla. 

Men att Stenis tyckt om sitt jobb är tydligt. Annars hade det väl inte blivit fullt så många år.

– Omväxlingen i jobbet gillar jag, säger han. Vi i däcksgänget har skött oss själva. Vi har haft högt förtroende, en frihet att kunna styra vårt jobb.

Vi i däcksgänget har skött oss själva. Vi har haft högt förtroende, en frihet att kunna styra vårt jobb.

Jan ”Stenis”Stenström

Melodikrysset – en helig tradition

Gemenskapen i besättningen återkommer många till. Man har dragit iväg och badat när båten legat still, grillat, spelat padel. Tiofika i mässen varje förmiddag, avgångskaffe på eftermiddagen. Och en sak har varit helig.

– Melodikrysset, säger Stenis. Det har vi gjort varje lördag i 15-20 år. Framför allt vi i däckspersonalen men alla har varit välkomna.

Dennis Holmgren, matros, håller med.

– Folk säger ju alltid att man är som en familj ombord, men här har det verkligen varit det, säger han. Vi har varit ett jäkligt bra gäng, på alla avdelningar. Det är klart att det känns träligt nu när allt tar slut.

Mitt i allt det vemodiga har Dennis en överraskning på gång. Han har tillverkat tjusiga Nautica-klistermärken som han ska dela ut lite senare till kollegorna.

– Man måste ha lite kul också, även när det är såna här dagar, säger han.

Man måste ha lite kul också, även när det är såna här dagar.

Dennis Holmgren, matros

Fotnot: När detta reportage gjordes hade ännu inte
nyheten om försäljningen av Stena Vinga och Stena
Nautica kommit ut.