Vissa glömmer fortare än andra

Telefonen ringer tidigt på morgonen, det är morsan. 

– Var är du, frågar hon med orolig röst. 

– Hemma säger jag.  

– Hemma var? Är du okej? Tydligt uppstressad. 

– Jag mår bra, vad är det som har hänt? 

– Estonia har sjunkit, sätt på text-tv.

Året var 1994 och jag hade precis gått av mitt arbetspass som terminal- och kajarbetare för Estline. Jag hade vinkat av Estonia när hon avgick från Stockholm kvällen innan.

Text-tv bekräftade det hemska som min mamma just sagt och kort därefter satt jag på första tåget in till stan för att bege mig till min arbetsplats. Minns än idag hur jag försökte förneka det som skett och tänkte att hon ligger säkert där i hamnbassängen, hon kan ju bara inte försvinna! 

Väl på plats var det full cirkus, media hade kommit, anhöriga strömmade in. Jag -mötte söndergråtna kollegor, arbetsplatsen var så full av sorg, och ilska och orättvisa då alla av oss förlorat någon vän, kollega eller släkting. 

Nu hade även TV4-nyheterna med hemska bilder på döda kroppar i livflottar börjat rulla ut i tv-rutan. Bilder av människor jag mött på kajen och landgången for genom mitt huvud. Vilka kollegor levde fortfarande,- vilka var döda? 

Veckan gick och mitt i det totala mediakaoset och anhörigas sorg blev katastrofen ett faktum: 852 människor hade mist sina liv. 

Vi får aldrig glömma Estonia, jag kommer aldrig glömma Estonia. Men tyvärr gör girighet att man inte sätter säker-heten först längre. Den översyn av säkerheten till sjöss som skedde efter Estonia har börjat naggas ordentligt i kanterna. Hos oss i skärgårdstrafiken syns det på ett betydligt åldrande tonnage. Redare köper upp allt gammalt tonnage som ligger längs kajerna i Stockholm, ofta fartyg som dömts ut av landstinget. Man målar om och putsar upp fasaden, kanske sätter man i ny maskin, men bemanningen är ofta skrämmande låg: skeppare och en jungman. 

Riskanalyser byggs på statistik istället för sjösäkerhet. En ensam jungman ska utrymma över 200 personer. 

Samtidigt ligger flera av landstingets fartyg stilla, med åratal av skyddsarbete bakom sig, större bemanning, samt att landstinget plöjt ner mångmiljonbelopp för att föryngra fartygen kontinuerligt. Är säkerheten för kostsam? Estoniakatastrofen var säkert inte heller statistiskt beräknad, tills olyckan var framme. Det har vissa glömt idag, själv glömmer jag det aldrig, gör du?

Jag vill avslutningsvis skicka en solidarisk hälsning till alla er som blivit varslade/uppsagda från era arbeten. Orättvisan coronaviruset för med sig är enorm och jag känner med er allihop.

Rikard Mattsson