Sista inseglingen för Finn

Från Sessanlinjen till Stena Line. Men alltid med Majnabbe som bas. Finn Nielsen har mönstrat av efter 50 år till sjöss, och 50 år som medlem i Seko sjöfolk.

Vi står vid parkeringsplatsen vid Stenas Tysklandsterminal och Finn Nielsen pekar ut var färjorna brukade ligga i den nu igenfyllda hamnbassängen. Det är bara en av alla förändringar under de senaste 50 åren. Men om nya asfaltsplaner och terminalbyggnader vittnar om händelser på land har utvecklingen till sjöss varit än större. – Vi tog bara tio lastbilar ombord på min första färja, Prinsessan Desirée, sedan var det fullt, berättar han och gör en gest mot kajen och den nästan tre gånger så långa Scandinavica som med lätthet tar tiofalt med last. Även arbetet har utvecklats på många sätt. När Finn Nielsen började arbeta på Sessanlinjen var arbetstiderna längre och arbetsmiljön var bullrigare, smutsigare och farligare. Skyddsutrustning var näst intill obefintlig. – Det var egentligen konstigt att det inte hände mer, säger han och skakar på huvudet. Arbetstiderna började väl bli bättre ganska snart efter jag började på sjön, och övrigt har kommit stegvist. I efterhand är det otroligt hur snabbt allt gått, menar han. Han skulle ju egentligen bara arbeta ombord en sommar som mässkalle medan han väntade på att få börja som elektriker hemma i Frederikshavn. – Men det blev att jag stannade kvar. Lönen var bra, och det var bra arbetskamrater. Efter ett och ett halvt år började Finn som motorman, ett arbete som han trivdes ännu bättre med. Att se – och verkligen uppleva – de stora maskinerna under drift gav en bra känsla efter service- och underhållsarbetet. – Desirée hade två helt fantastiska sju-cylindriga huvudmaskiner från Nohab, de var verkligen speciella. Och maskinerna styrdes från bryggan via skeppstelegraf. Finn Nielsen hann med tre färjor på Sessanlinjen, Desirée, Margaretha och Christine, innan han började jobba för Stena Line (som då förvärvat Sessanlinjen av konkurrensskäl). Med Kronprinsessan Victoria började han segla på Stenas linje till Kiel. – Först låg vi i trafik till Frederikshavn men efter något år sattes hon in på Kiellinjen, och jag följde med. Den färjan var verkligen bra i maskin, säger han.

”Jag har trivts med alla mina arbetsuppgifter och alla mina båtar. Det är därför jag har stannat”

Efter några år bytte han ändå arbetsuppgift till inredningsreparatör 1985. Det nya jobbet innebar att han fick hela färjan som sin arbetsplats, och ett jobb med mycket kontakt med arbetskamrater och passagerare. – Som reparatör träffar man mycket folk. Det är roligt. Jag har trivts med alla mina arbetsuppgifter och alla mina båtar. Det är därför jag stannat. Han har heller aldrig tröttnat på rutten, eller inseglingen till Göteborg och Majnabbe. – Naturen är fantastiskt, tycker jag. Vattnet har aldrig samma färg, solen bryter det lite olika varje gång. Det kan vara helt grönt eller helt svart. Jag blir lika tagen varje gång.