Social hållbarhet glöms ofta bort

Policy-dokument och enighet i all ära. I praktiken görs inte mycket för att nå social hållbarhet inom sjöfarten. Det visar en aktuell förstudie.

– De flesta aktörer vi har intervjuat har en policy kring arbetsmiljö och arbetsliv, men man verkar se det som en hygienfaktor som ska lösa sig självt. Vi har inte lyckats identifiera några exempel på aktörer som arbetar med det här strategiskt där man har en uttalad plan för hur man ska ta nästa steg i arbetet, säger Cecilia Österman, forskare vid Linnéuniversitetet, i en artikel på Lighthouses hemsida.

Hon är inte förvånad över resultatet i förstudien Social hållbarhet i praktiken, som kartlagt hur man jobbar med de sociala dimensionerna inom sjöfarten. Studien ingår i Trafikverkets branschprogram Hållbar sjöfart som drivs av Lighthouse.

– Jag tror att det delvis kan bero på att vi definierat sjösäkerhet för smalt. När man pratar om ett förebyggande proaktivt sjösäkerhetsarbete så fokuserar man i praktiken på att fartyg inte ska brinna upp, sjunka eller krocka. Man glömmer arbetsmiljöfrågorna som till syvende och sist påverkar sjösäkerheten, säger Cecilia Österman.

Jag tror att det delvis kan bero på att vi definierat sjösäkerhet för smalt

Hon tycker att vi alla borde fundera lite mer kring begreppet hållbarhet och vad vi egentligen menar med det.

– Begreppet blir ofta synonymt med ekologisk eller miljömässig hållbarhet, eller ännu snävare klimatmässig. En hållbar sjöfart blir då självklart en klimatsmart sjöfart. Vi måste bli bättre på att zooma ut och fundera över hur saker också påverkar den sociala dimensionen, säger hon.

Hon efterlyser mer forskning som tittar på sjöfartens komplexa struktur rent organisatoriskt. Dels är den spridd rent geografiskt, dels är det många olika organisationer som påverkar.

– Det är lite grann som när Kalle Anka frågar Långben på julafton: vem är det som kör egentligen? När man inte vet vem som fattar besluten är det svårt att arbeta med någon fråga strategiskt. Det är inte de som äger fartygen som är arbetsgivare. Då finns inga incitament att göra arbetsmiljöförbättringar, säger hon.

När man inte vet vem som fattar besluten är det svårt att arbeta strategiskt